Vi har lärt oss att James Bond försvarar drottningen och det Förenade kungadöme. Fast Sean Connery, den förste att spela Bond på film, har länge varit en varm anhängare av att skilja Skottland från resten av Storbritannien. De skottar som 1707 ordnade till unionen med England kallar han skurkar.
Men en annan Bond, Roger Moore, uttryckte enligt tidningen The Times nyligen sin förvissning om att Skottland förblir drottningen troget.
Det är just nu mycket som känns ovisst i brittisk politik, även om det inte är fullt så ödesdigert som frågan landets bestånd.
Svåra beslut behöver fattas, om EU, invandring och allt som har med ekonomin att göra.
Staten lever ju över sina tillgångar. Frågan är hur man ska spara, utan att tillväxten hämmas.
I senaste valet, 2010, förlorade Labourpartiet makten efter 13 år. Men David Camerons konservativa parti fick bara 37 procent av rösterna. Han måste bilda koalition med liberalerna.
I det brittiska valsystemet brukar det räcka med något över 40 procent för att i alla fall inledningsvis ge underlag för en effektiv, kraftfull politik.
Såvida det nu finns kraftfulla politiker, vill säga.
Men halvvägs till nästa val, senast 2015, tycker sig britterna sakna både det ena och det andra.
Och det är nog förklaringen till fenomenet Boris Johnson.
Denne var konservativ parlamentsledamot från 2001 till 2008, då han vann borgmästarvalet i London, ett centrum för den globala kapitalismen, men med vana att rösta vänster.
I maj i år vann han igen, trots ett svårare politiskt läge, efter finanskrasch och som företrädare för ett parti som i regeringsställning tvingats ta smärtsamma beslut om besparingar.
Valsegern, och därefter hyllningarna till Boris Johnson som värd under London-OS, visar att det är något särskilt med honom.
Han är "Boris" med britterna. Han har stjärnstatus - trots att hans parti nationellt nu ligger långt efter Labour i opinionsmätningarna.
Apropå de konservativas partikongress i Birmingham 7-10 oktober skrev tidningen The Observer att Boris är så populär bland konservativa gräsrötter eftersom han påminner om det Cameron förlorat - optimismen.
"Släpp in solskenet" manade Cameron sitt parti 2006, efter att han blivit ledare. Han ville modernisera, i Reinfeldtstil. Det gav honom väljarstöd, men när han väl vann makten fanns det tyvärr mest tråkigheter att hantera.
Även Boris stöter på problem - med sakfrågor och personer. Men väljarna gillar honom.
Han syns, med sin ljusa kalufs typ golvmopp.
Han hörs. Han vill ha folkomröstning om att lämna EU. Han hoppas euron kollapsar. Han vill sänka skatten. an tycker det är bra med invnadnring oc h har gått i pridemarscher. Han gillar invandring och har gått i pridemarscher.
Boris är ibland med, ibland mot partiets ledning och kärnväljare. Det är OK för allmänheten. För han känns äkta.
I dagsläget ger regeringen intryck av att inte klara uppdraget den åtagit sig, medan oppositionen vinner poäng på att låtsas ha en lösning på landets problem.
Det är inte roligt.
Som tur är har britterna Boris.
Ibland kallad pajas, ibland framtida premiärminister.