Skandinaverna älskar sina sjukdomar! Vid sidan om en viss förkärlek till hypokondrin som säkerligen sporras av den naturligt givna melankolin, är grälsjukan den de håller högst av allt. Därför är det knappast konstigt att de skandinaviska syskonländerna gärna träter med varandra.
Senast låter sig grälet, vid sidan om något mer gemytliga schismer under skidsäsongen, ta sig uttryck i två sorgliga kulturdebatter där Sverige spelar en avgörande roll.
I Finland har den uppmärksammade teveserien ”Finland är svenskt” skapat ramaskri. Programmet, vars syfte är att uppmärksamma hur mycket som fortfarande förenar våra länder, har blossat upp aggressioner hos landets finsktalande nationalister. Ilskan har riktats mot landets svensktalande minoritet och programledaren Juhani Seppänen har tvingats skaffa sig hemligt telefonnummer efter att bland annat ha tillskrivits epitetet landsförrädare.
Sverige gör sig även påmint i den norska kulturdebatten. Aftonbladets Martin Aagård menade i en artikel under rubriken ”Danskjävlar” att den norska kulturdebatten, med sin ofta nationalromantiska underton, är så extrem att den hade förbjudits på svenska hatsajter. Reaktioner från det norska kulturetablissemanget lät knappast vänta på sig och Aftonbladets finkommunistiska syn på saken har kommit att bli den norska allmänhetens uppfattning om det svenska debattklimatet.
Båda debatterna är sorgliga exempel på nordiska slitningar och kanske bygger denna sorts, ja, ömsesidiga missförstånd på att det fortfarande finns en hel del ouppklarade affärer i syskonskaran. Affärer som får konsekvenser långt bortom försurad grannsämja.
Enklast är det förstås att gå till sig själv. Vad är det för brandfackelkastande vi gör oss skyldiga till? Kanske handlar det om att våga ställa sig inför ett givet faktum vi sällan talar om: Sverige är själva hjärtat i Skandinavien. Våra nordiska grannländer har alltid tvingats förhålla sig till oss på ett sätt som vi inte behöver. Är det en chauvinistisk slutsats? Det blir det väl hur man än vrider och vänder på saken. Dock är det betydligt mer chauvinistiskt att blunda inför ett faktum som förklarar det svenska ointresset för våra grannländer. Kanske har vår tidigare plats i solen förblindat oss så till vida att vi inte förstår behovet av vare sig norsk, finsk, dansk eller för den delen svensk nationalism. Dock är vår icke-nationalism ett nationalistiskt utryck i sig som vi kan kosta på oss eftersom vare sig ockupation eller lillebrorskomplex är oss bekanta. Det har inte bara gjort oss historielösa utan också något arroganta inför identitetens betydelse såväl här hemma som i omvärlden.
Mot en sådan bakgrund blir det inte särskilt obegripligt att förstå våra grannländers frustration inför den svenska arrogansen. Samtidigt gör de sig även skyldiga till att sporra konflikten. Deras nationella väckelse har ofta byggt på att förhålla sig antagonistiskt till det svenska. I såväl Finland som Norge pyr fortfarande vanföreställningar om historien mellan våra länder vilket leder till en slags förbittrad offermentalitet som utgör själva ryggraden i det vi kallar lillebrorskomplex.
Allt tycks alltså handla om oförståelse vilket kan bero på att våra länder under det senaste seklet blivit sämre bekanta med varandra. Om det beror på svensk skam för en förlorad stormaktsposition eller nationalism i våra grannländer spelar kanske mindre roll. Dock kan vi inte längre kosta på oss småsint grälsjuka eftersom det sker på bekostnad av våra gemensamma intressen i den globaliserade världens tidevarv. Det vore trots allt bättre om den skandinaviska grälsjukan samstämmigt kanaliserades mot till exempel den federalistiska utvecklingen inom Europeiska Unionen.
Lösningen på detta dilemma vare sig bör eller kommer ta sin början i politiken. Vi kan trots allt bara svara för oss själva och därför vore det önskvärt om gemene man gav våra grannländer större uppmärksamhet. Inte bara för att det vore önskvärt. Såväl vår historia som samtid är så beroende av varandra att vi behöver våra grannländer för att känna oss själva. Först då skulle det kunna bli tal om ökad politisk integration. En inte helt dum sak eftersom vår tid kräver fördjupade samarbeten över nationsgränserna. Och ett nordiskt sådant är det enda som skulle kunna få tillräcklig förankring för att vara långsiktigt hållbart.
Men något sådant kan bara komma till stånd om vi gör bokslut med grälen i syskonskaran.