Blockbildning eller fristående politiska partier?

Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly.Foto: Drago Prvulovic / SCANPIX

Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly.Foto: Drago Prvulovic / SCANPIX

Foto: Drago Prvulovic / SCANPIX /

Västervik2010-11-15 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Allt tyder på att det rödgröna blocket går mot sin upplösning och att de tre partierna börjat utforma sina egna agendor. Lars Ohlys angrepp på Socialdemokraterna och Miljöpartiet under partiledardebatten om de svenska truppernas närvaro i Afghanistan är nog bara inledningen till fortsatt osämja. Även samarbetet inom Alliansen kommer under mandatperioden att sättas på svåra prov. Genom sin storlek och sitt innehav av de viktigaste och mest medieexponerade statsrådsposterna gynnas Moderaterna mer än de tre mindre allianspartierna. Enligt mätningarna efter valet går M fortsatt starkt framåt. Alliansens förlorare, Centern och Kristdemokraterna, fortsätter tillbakagången. Folkpartiets positiva trend vid och efter valet är försumbar jämfört med Moderaternas. Fortsätter tillbakagången för Alliansens mindre partier kommer dessa troligen att i större utsträckning utforma sin egen profil och allianssamarbetet försvagas eller helt upphöra. En sådan utveckling skulle underlätta för dem inom S som länge förespråkat samarbete med främst C och FP. Då de båda senare partierna under förra mandatperioden gått längre åt höger kan sannolikt inte samarbete inledas om inte högerfalangen inom S vinner i den interna maktkampen. För M skulle en sådan utveckling innebära att partiet trots sin storlek förlorar sin dominerande ställning i svensk politik. Av ren självbevarelsedrift måste M därför visa stor generositet mot de mindre partierna.Sammanhållningen inom Alliansen är mycket starkare än inom det rödgröna blocket. Detta beror till stor del på det sedan lång tid tillbaka starka kravet på samarbete från den borgerliga väljarmajoriteten. De mindre ideologiska spänningarna mellan allianspartierna har sedan mitten av 1900-talet medfört att borgerliga väljare haft en klar tendens att gynna det för tillfället mest framgångsrika borgerliga partiet. Inom S har från många håll kritik riktats mot samarbetet med det tidigare uttalat kommunistiska Vänsterpartiet och det tillväxtnegativa Miljöpartiet. I de tillsatta krisgrupperna som nu analyserar orsakerna till valnederlaget anser många att samarbetet skrämt bort många väljare. Inom V:s ledning har man genom samarbetet sett en möjlighet att få regeringsinflytande. Efter valnederlaget finns nu inom V starka krav på att partiet skall gå sin egen väg. Ur partitaktisk synvinkel säkert ett riktigt val. Det kommer att finnas ett ideologiskt utrymme till vänster om S. MP med sin delvis borgerliga profil har haft problem att samarbeta med det ideologiskt socialistiska V. I motsats till V kan MP även tänka sig att åtminstone i vissa frågor samarbeta med ett eller flera borgerliga partier. Gustav Fridolin utpekad som ett av MP:s nya språkrör nästa år har gjort uttalanden som kan tolkas som en möjlig MP-kursändring. I dagens Sverige måste framgångsrika partier ha en klar framåtriktad färdriktning - en bristvara som hittills mer eller mindre utmärkt flertalet partier. Av diskussionerna att döma är ett uppvaknande på väg.Ledande S-politiker har både före och efter valet i debattartiklar och uttalanden klargjort sin uppfattning av nödvändigheten att vinna de politiskt ombytliga medelklassväljarna i storstadsområdena. Många åsikter överensstämmer med Alliansens. Skolpolitiken är bara ett exempel. Diskussionerna om kommande färdriktning kommer att bli heta inom S. Även övriga partier kommer i större utsträckning att söka sina egna profiler. Om detta innebär slutet på blockbildning och återgång till fristående partier återstår att se. Historiskt sett har allianser av olika slag haft kort livslängd.
Debatt
Carl-Erik Bladh är filosofie magister i bland annat statsvetenskap och historia.
Läs mer om