Den senaste tiden har vi kunnat följa ett nytt kapitel i den kommunala skoldebatten. Västerviksupproret har tillsammans med Skolverkets Gunnar Iselau och oppositionens Kenneth Hardy Axelsson samstämmigt förordat en kommunal skattehöjning för att rädda den krisdrabbade skolan. Särskilt Axelsson menar att kommunen inte kan ”trolla med knäna” utan kapital måste till för att göra verklig skillnad. Dessutom anklagar man majoriteten för att ha en allt för ekonomistisk syn på skoldebatten. Det vill säga att kronor och ören inte är de enda värdemätarna som kan bjudas in till diskussionen om bygdens framtid.
Majoriteten menar i sin tur att en del av landsbygdsskolorna har varit för små för att bära sig själva. Det är vare sig ekonomiskt gynnsamt eller bidrar till bästa möjliga förutsättningar för eleverna. Därför måste man slå samman och ibland avveckla mindre enheter för att få en långsiktig lösning för kommunen. Dessutom menar man att antalet investerade skattekronor inte är avgörande för utbildningskvaliteten i bygden. Vänkommunen Närpes i Svenskfinland har utgjort ett tacksamt exempel. Där investerar man betydligt mindre på varje elev än i Västervik, dock når man avsevärt mycket bättre resultat.
Tongångarna är förstås bekanta och bygger på tidigare replikskiften. Ord står mot ord i denna debatt men vad säger den samtida forskningen om saken? Faktum är att branschtidningen Dagens Samhälle nyligen utkom med en stor undersökning om vad landets kommuner får ut av sina investeringar i skolan.
Resultaten visar något synnerligen betydelsefullt för debatten – skattemedel har nästan inte någon betydelse för kommunernas utbildningsframgångar. Tvärt om är det några av landets snålaste kommuner som Täby och Danderyd i norra Stockholm som skördar de främsta resultaten i undersökningen. Vår egen kommun, Västervik, hamnar föga förvånande på en inte särskilt smickrande 244:e plats (av landets 290 kommuner).
Det ställer onekligen till besvär för oppositionen eftersom deras krav på skattehöjningar tycks vara ett slag i luften. Betyder detta att slaget är vunnet av majoriteten? Riktigt så enkelt är det förstås inte. Resultaten är fortfarande undermåliga och det krävs omfattande åtgärder för att vända skolan på rätt köl. Dock måste vi ställa oss frågan om vad våra egna svårigheter kan tänkas bero på?
Täby och Danderyd gör alltså bra ifrån sig. Där har många av elevernas föräldrar akademisk examen. Alltså måste vår dystra statistik bygga på kommunens bruksorter? Där är betydligt färre föräldrar välutbildade vilket säkerligen drar ned statistiken. Det är en populär myt som i åtminstone denna undersökning visar sig vara långt ifrån sann. Endast tio procent av resultaten kan förklaras av det man kallar socioekonomisk bakgrund, det vill säga föräldrarnas inkomst och utbildningsgrad. En kommun kan alltså inte skylla uteblivna skolframgångar på vad dess befolkning har för erfarenheter i bagaget.
Om inte skattepengar eller befolkningens bakgrund har någon betydelse måste väl ändå lärarna vara lösningen på våra bekymmer? Både ja och nej. Vinnarkommunerna har i regel en lägre lärartäthet än genomsnittet. Alltså tycks inte heller det återkommande kravet på fler lärare spela någon särskild roll. Dock pekar studien på betydelsen av rätt lärare.
Individuella lärarprestationer, det vill säga att en kommun lyckas attrahera skärpta pedagoger som brinner för lärarkallet, är enligt studien vad som är avgörande för elevernas framgångar. För att en kommun ska kunna locka till sig landets främsta lärare måste man alltså skapa ett gynnsamt arbetsklimat. Där har kommunen mycket kvar att göra.
Nog finns det skäl att ställa sig frågan om lärarna i kommunen verkligen får tid att vara lärare. Det vill säga om de får tillräckligt med tid för att undervisa, eller om de fastnar i pappersexerciser. Dessutom har Västervik några av landets lägsta lärarlöner, vilket med all sannolikhet får många att rikta blicken bort från kommunen. Här har oppositionen goda möjligheter att bilda opinion för reformer som enligt undersökningen skulle göra verklig skillnad.
Det intressanta är att vi slutligen får en bättre skola snarare än vem som hade rätt på vägen dit. Majoriteten har med all sannolikhet genomfört nödvändiga reformer för kommunens landsbygdsskolor och man har rätt i att skattekronorna inte är en given väg mot framgång. Oppositionens skatteargument blir därför inte hållbart nog men man har rätt i att skolans resultat är undermåliga. Därför vore det klokt av oppositionen att istället rikta sin uppmärksamhet mot lärarna och deras förutsättningar. Det tycks inte bara vara det som skiljer agnarna från vetet, utan öppnar också upp en möjlighet för fruktbara diskussioner med majoriteten, vilket i sin tur är en förutsättning för att förbättra situationen för kommunens skolor.
Debatten lär med all sannolikhet rasa vidare. Dock är frågan om våra barns utbildning alldeles för viktig för att inte bygga på bildning.