Besvärliga styrelseskick

Om inte demokratin mår bra i kommunen lär den inte göra det någon annanstans.

Om inte demokratin mår bra i kommunen lär den inte göra det någon annanstans.

Foto: Ellen Nielsen-Kindstrand

Västervik2013-02-23 00:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

”Maktpartierna fortsätter nedmonteringen av den kommunala demokratin”, förklarar Folkpartiets Sverker Thorén något förtvivlat sedan det i tisdags står klart att den kommunala demokratiberedningen kan komma att läggas ned.

Den som inte finner kommunala beredningar vara ett favoritintresse behöver knappast skämmas om namnet är obekant. Kort och gott kan man säga att beredningen samlar kommunfullmäktiges partier för att tillsammans arbeta för att värna den kommunala demokratin. Till dess arbetsuppgifter hör bland annat att utveckla mötesformer, underlätta livet för våra fritidspolitiker samt verka som en slags remissinstans vid avgörande beslut för kommunen. Om man ska till att exemplifiera, var det beredningen som såg till att kommunfullmäktige anordnades i andra orter än Västervik under föregående mandatperiod.

Dock ombads partierna under bredningens januarimöte att fundera över dess framtid. Efter denna månadslånga kontemplation föreslog Socialdemokraterna och Moderaterna demokratiberedningens avskaffande, en åsikt som av förklarliga skäl frammanat ilska bland oppositionspartierna.

Socialdemokraten Dan Nilsson, kanske mest känd som kommunfullmäktiges men även demokratiberedningens ordförande, menar att beredningens arbete avstannat. Istället vore det bättre med tillfälliga beredningar som hanterar enskilda demokratifrågor för att på så vis uppnå effektivitet och snabba lösningar.

Hur man än vrider och vänder på frågan skulle beredningens avskaffande långsiktigt hota det kommunala demokratiarbetet.

Missförstå nu detta påstående rätt. Demokratiberedningen i sig har inget egenvärde och majoriteten har säkert goda intentioner med sina slutsatser. Däremot är det bekymmersamt att den i mer cyniska sammanhang kallade socialmoderatiska maktpakten tillsammans föreslår avvecklandet av demokratiberedningen. Med sina sammanlagda 70 procent av mandaten i kommunfullmäktige styr man kommunen, ursäkta uttrycket, med järnhand. Så, nog förstår man varför det sticker i ögonen när detta förslag väcks i efterdyningarna av den senaste tidens skol- och kulturdebatter. Vare sig man talar om skolan, slopade föreningsbidrag eller musikbiblioteket har allmänheten anklagat majoriteten för att vara, möjligen lomhörd, men mer troligen dövörad inför motstridiga röster.

Beredningens arbete är och förblir en ledarskapsfråga. I likhet med grundskolans elevdemokrati kan den vara precis allt och ingenting alls. Därför blir det en smula besynnerligt när kommunfullmäktiges ordförande menar att beredningen tillför för lite. Det torde ju liksom någonstans vara ordförandes uppdrag att garantera det där som ska hända. Något annat borde närmast betraktas som att ge beredningen aktiv dödshjälp till förmån för något annat.

Detta andra skulle således vara de tillfälliga beredningar som Dan Nilsson talar om. Visst, om det nu är så att beredningens arbete trots allt visat sig ineffektivt kanske man ska söka efter andra arbetsmetoder. Låt oss bara tänka ett ögonblick: Vem är det som kommer utse beredningarna? Med all sannolikhet den politiska majoriteten, det vill säga den i cyniska sammanhang kallade maktpakten. Vem skulle ingå i dessa beredningar? Troligen den politiska majoriteten, det vill säga den i cyniska sammanhang kallade maktpakten. Vem är det då som har all makt över demokratiarbetet i kommunen? Den i cyniska sammanhang kallade maktpakten. Säga vad man vill men det är onekligen tveksamt om vare sig politisk mångfald eller demokratifrämjande kan garanteras med denna utveckling. Det är således långt ifrån svårt att förstå varför man som oppositionell politiker i Västervik blir upprörd.

Kanske kan det tyckas larvigt att tala om demokratifrämjande i kommunen men faktum är att det är precis lika viktigt som annorstädes. All makt utgår från folket och om inte demokratin är välmående i den medborgarnära kommunen lär den knappast vara det någon annanstans.

Demokratifrågorna gäller alltså bygden och frågan är om Nilssons effektivitetsdrömmar ens är så kompatibla med demokratin. Den är, trots allt, kostsam och har en inbyggd tröghet för att beslut inte ska hastas fram av någon styrande majoritet. Beslut ska stötas, blötas och begrundas–gärna av så många som möjligt.

Demokratin är på alla sätt och vis ett besvärligt styrelseskick, men, också det enda önskvärda.

Därför vore det välkommet om den politiska majoriteten kommer på bättre tankar. Annars verkar det ligga något bekymrande riktigt i Thoréns profeterande.