Berlusconis alla motståndare
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Berlusconis mandatperiod har haft sin beskärda del av dramatik. Under Irakkriget ställde han raskt upp på samma sida som USA och Storbritannien och efter tsunamikatastrofen var det den reformerade italienska räddningstjänsten som gjorde de snabbaste och mest effektiva insatserna.
Silvio Berlusconi är en man som är van att få som han vill. Han har byggt upp ett mediaimperium och dessutom lyckats ta sig fram inom politiken. I valkampanjen möter han nu EU-kommissionens förre ordförande, Romano Prodi. Även om Prodi saknar den karisma och det lysande självförtroende som Berlusconi har, finns det en gedigen politisk erfarenhet hos honom. Dessutom har han visat sig kapabel till taktik i den högre skolan, som när han vägrade att inställa sig till en tv-debatt för att Berlusconi inte skulle få så mycket tid att synas i rutan.
Berlusconis parti Forza Italia är med i Europeiska folkpartiet, EPP-ED, som i Europaparlamentet samlar konservativa och kristdemokratiska partier. I ett tal den 30 mars vid det Europeiska folkpartiets kongress i Rom framhöll Berlusconi att oppositionen alltid har det lätt i tider av ekonomisk stagnation.
Inför förvånade europeiska kollegor förklarade Berlusconi att det är eurons fel att Italiens tillväxt inte varit bättre än i snitt 0,7 procent de senaste fem åren. Berlusconi jämförde med Storbritannien, som behållit pundet, haft högre tillväxt och där Tony Blair blivit omvald gång på gång. Britterna har sluppit de prishöjningar som italienarna råkade ut för till följd av den växelkurs som gällde när den italienska liran övergavs.
Vidare gav han sig på Italiens journalister, som han ansåg inte bara var partiska utan även klart vänstervridna.
I ett land där det finns tre olika kommunistpartier inom oppositionen kan det nog finnas anledning att vara på sin vakt. Men när en man som ofta kallas mediamogul är nervös för att alla stora tidningar står till vänster samt påstår att 90 procent av alla journalister är vänstervridna, blir resultatet motsatt det önskade. Många italienska journalister ogillar att få sin integritet ifrågasatt på detta vis.
Samtidigt har Silvio Berlusconi rätt i sin grundläggande analys; om tv spelar mindre roll i valrörelsen, ökar tidningarnas inflytande.
Med stor andel osäkra väljare enligt de senaste opinionsundersökningarna finns det uppenbarligen inte tillräckligt stort missnöje för att ett maktskifte ska framstå som det självklara alternativet. Italienarna själva har en stor skepsis mot politik i allmänhet, och de senaste åren har ändå inneburit sänkta skatter, utbyggd infrastruktur och datorisering av administrationen i den offentliga sektorn.
Även om Berlusconi ser fiender omkring sig kan den farligaste motståndaren till Silvio Berlusconi vara - han själv.
I sitt tal till EPP-kongressen upprepade och förtydligade han sin kritik mot kommunisterna. Han hade aldrig påstått att kommunister äter barn, bara att de kokades. Detta skulle ha inträffat i Kina under Mao Zedongs tid.
Det är ett historiskt faktum att miljontals människor svalt ihjäl under de år som "Det stora språnget" genomfördes i Kina. Men fakta är inte alltid nog för Berlusconi. Bristen på proportioner är inte till hans fördel. Frågan är om det är tillräckligt mycket till hans nackdel för att det ska bli maktskifte i Italien. (SNB)