I dag kan vi läsa här i VT om en kvinna som sökte sig till gynmottagningen och om hennes upplevelser av mötet där.
Hur en människa upplever ett visst händelseförlopp är givetvis personligt.
Något som däremot måste stå helt klart är att de som är satta att sköta vården och omsorgen av oss, också följer de lagar och regelverk som våra folkvalda har beslutat. Det gör därför att egna personliga värderingar om personer eller företeelser givetvis inte ska inverka på tjänsteutövandet.
Däremot är det beklagligt att diskussionen om abort och den svenska lagstiftningen kring detta mer eller mindre lyser med sin frånvaro. Frågan är vilket som är mest kontroversiellt i Sverige av i dag - genomförandet av en abort eller ifrågasättandet av den oerhört liberala abortlagstiftningen? Troligen det sistnämnda.
I dag får aborter göras fram till vecka 18 i graviditeten - i andra länder med liknande syn på abort är gränsen avsevärt lägre. Om synnerliga skäl föreligger och med tillstånd av socialstyrelsen kan abort få genomföras i Sverige fram till den 22:e veckan - då ska vi hålla i minne att en graviditet genomsnittligt varar i 40 veckor. Parallellt med detta förbättras möjligheterna för förtidigt födda att överleva. Det gör att tidsavståndet mellan aborterat foster och för tidigt fött barn krymper.
I Danmark görs varje dag totalt sett fler än två sena aborter på landets sjukhus och av dessa överlever 10 procent av fostren. Den danska tidningen Ekstrabladet uppmärksammade i veckan en kvinna som genomförde en sen abort. Fostret överlevde aborten och lämnades ensamt att dö i ett tvättrum på sjukhuset. Vidrigt är bara förnamnet och det ligger mil ifrån ordet värdighet som det annars talas om dessa sammanhang.
Diskussionerna kring abort måste kretsa kring värdighet och etik för det rör sig om grunden för vår existens, om livet. Det går heller inte att ta det regelverk vi har för givet för framtiden. De tekniska landvinningarna, att på olika sätt manipulera det naturliga livet, blir allt mer sofistikerade. I bästa fall hjälper det människor som har det svårt - och då bejakar vi dem. Å andra sidan är inte diskussionen om landvinningarnas avigsidor lika levande i den offentliga debatten. Möjligheterna att undersöka fostrets status ökar. I dag genomförs exempelvis åtskilliga fostervattensprov för att bland annat kunna konstatera huruvida ett barn kommer att födas med Downs syndrom.
Kan det verkligen vara okej att abortera foster som inte passar in i mallen för vad som betraktas som normalt eller som har olika former av handikapp? Det kommer säkerligen att bli tekniskt möjligt att ta reda på ännu fler avvikelser från normen i framtiden. Så den övergripande frågan som borde engagera mer är - var ska vår tillåtande gräns gå?
I en annan ände av diskussionen om barnafödande finns alla de par som lider av ofrivillig barnlöshet. Helt klart är att det inte är någon mänsklig rättighet att få barn, likväl är längtan efter barn hos många väldigt stark. Så orättvist det är - livet.
Samtidigt vore det en god idé att peka på möjligheten att adoptera bort barn i stället för att abortera. Både för modern och det ofödda barnet - och för ett barnlängtande par - skulle det alternativet kunna vara mer tilltalande.
Att besluta sig för en abort är säkerligen inte något enkelt, de allra flesta genomlider svåra kval och överväganden innan ett sådant beslut fattas. Abort måste utgöra en absolut yttersta utväg. Abort får aldrig bli ett "i stället för kondom" eller "oops, I did it again".
Hur vi än vänder och vrider på diskussionen handlar den till syvende og sidst om hur vi betraktar livet.