DEBATT: Behövs det en barnbarnsbok?

"Det finns vissa barn som är finare, vackrare, intelligentare och duktigare än andra. Det är barnbarn. Att få barnbarn är för de flesta något fantastiskt. Samtidigt är det en stor förändring i livet som kan framkalla blandade känslor."
Så skriver psykologen Malin Alfvén och journalisten Kristina Hofsten i just nyutgivna "Barnbarnsboken för mor- och farföräldrar" på förlaget Prisma. I boken berättar hundratalet mor- och farföräldrar, barn och barnbarn om sina erfarenheter. Bokens tyngdpunkt är författarnas råd och tankar kring allt som har med barnbarn att göra.

Ja, nog finns det skäl ge ut också en barnbarnsbok även om författarna kanske på några ställen är övertydliga, bland annat genom att ge förslag på upplevelser med barnbarnen som förslagsvis simhallsbesök eller fisketur. Gissar att alla mor- och farföräldrar kan räkna ut det själva. Men annars finns inte många pekpinnar, vilket gör den läsvärd för mig som farfar med fyra barnbarn, Axel, Calle och tvillingflickorna Märta och Vera.
Och som vanligt i en svensk bok börjar det med problemen. Författarna menar att vi talar mindre om problemen, om svartsjuka, sorg, oro, ängslan, dåliga relationer som blir ännu trassligare, skilsmässor, tidsbrist, gamla oförrätter som kommer upp till ytan, avundsjuka, dåligt självförtroende, prioriteringsproblem, olika förväntningar, brist på rak kommunikation, känslan av inte räcka till Listan tycks oändlig.

Det viktiga i boken, som återfinns i en uppräkning med råd från nyblivna föräldrar till nyblivna mor- och farföräldrar, är konstaterandet att den äldre generationen kanske inte hängt med i utvecklingen av barnuppfostran och skötseln av våra barn lika bra som våra barn har, skriver de bägge författarna. De skriver att vi äldre även om vi tycker illa om vissa av de rådande idéerna nog ändå får acceptera dem. Det är nämligen föräldrarna som bestämmer. Som exempel nämner författarna den tidigare regeln om amning var fjärde timme. En regel som sedan gick över till fri amning, vilket kunde betyda upp emot 20 gånger per dygn. Nu börjar det höras röster om att inte amma fullt så ofta.
En annan viktig fråga är om du som mor- eller farförälder får ta barnens parti mot föräldrarna eller inte. Får farmor säga att barnbarnet har rätt och mamma fel, om det är så hon tycker? Eller är det osolidariskt ? Författarna menar att vems parti man skall ta beror både på situationen och vilken relation man har till sitt barn och barnbarn. Men det kan nog kännas tungt för ett barn om de vuxna alltid och självklart tar varandras parti, bara för att de är vuxna. Särskilt jobbigt blir det om barnet känner att "egentligen tycker farfar precis som jag men han törs eller vill inte säga emot mamma".

Bokens budskap är att mor- och farföräldrar är vikiga för barnbarnen av många skäl, Ett av skälen är att vi har tid, vi representerar trygghet, vi kan ge dem nya kunskaper, vi intresserar oss för deras värld och framför allt vi älskar dem.
Och som ytterligare bevis på att vi som mor- och farföräldrar, ja till och med är gynnsamma för barnbarnen, pekas på undersökningar gjorda redan på 1700- och 1800-talen i Finland och Kanada som visade att om mormor och farmor var i livet föddes fler barnbarn och fler av barnen överlevde. Barnen föddes både tidigare och senare i föräldrarnas liv, de föddes också tätare. Farmödrar och mormödrar var lika gynnsamma för barnbarnen. Det här gäller om mormor eller farmor bodde nära barnbarnen, inom två mil. Förhållandena i dag är som bekant helt annorlunda.
Men ändå är det säkert sant att mor- och farföräldrar kan betyda en hel del för barnbarnens väl och ve, och verkligen också tvärtom. Vissa blir tydligen väldigt trötta på uttrycket "livets efterrätt" som beskrivning på känslan av att bli mor- eller farförälder. Men så är det i alla fall - "livets efterrätt" - bra mycket bättre än till och med crème brulé.

Debatt: Behövs det en barnbarnsbok?