BO TURE LARSSON: Behöver Lissabon profetens ijma?

Uttalanden av profeten Muhammed är en viktig källa till muslimers förståelse av vad som är Guds vilja. Ett sådant uttalande är "Mitt samfund kommer inte att enas om ett misstag". Alltså, är muslimerna överens om något är det OK. Detta kallas "ijma", samförstånd. I EU har 27 länder enats om ett nytt regelverk, uppkallat efter Portugals huvudstad Lissabon. Men inte så få saknar respekt för detta samförstånd. Och om Tjeckiens president Vaclav Klaus i Tjeckien antytt att han ger upp sitt motstånd så står efter valet senast i juni nästa år brittiska konservativa redo att utmana EU som odemokratiskt, ineffektivt och impopulärt. Det är så Lissabonfördraget karaktäriseras i tidningen Daily Telegraph, en konservativ opinionsbildare. Arbetet med Lissabonfördraget pågick i flera år, med en ambition att förankra det i medlemsländerna. Men det blev nej i folkomröstningar i Frankrike och Holland år 2005, och, efter omarbetning, nej igen på Irland i fjol. Nyligen röstade Irland en gång till. Nu blev det klart ja. Opinionen anses ha påverkats dels av förnyade försäkringar om att fördraget inte berör landets skatter, abortförbud och möjlighet att stå utanför krig, utan också av att insikten om att tillvaron är tryggare i EU-gemenskapen. 27 demokratiska parlament stöder Lissabonfördraget. Men Tjeckiens president Vaclav Klaus har vägrat skriva på. Lissabon vill han bara inte ha. Det är för överstatligt, anser han, en åsikt han delar med många britter, både till vänster och till höger. ODS, det högerparti Klaus en gång förde till makten i Prag, är det enda stora parti de brittiska konservativa fick med sig när de bröt sig ur Europeiska folkpartiet, EPP, den av kristdemokrater dominerade gruppen i EU-parlamentet. Britterna tycker att EPP, i vilket svenska moderater och kristdemokrater ingår, vurmar för mycket för det överstatliga inslaget i det övervägande mellanstatliga samarbete EU är, och lär förbli. I ett tal i Zürich 1946 föreslog Winston Churchill, de brittiska konservativa torypartiets ledare, att man skulle bilda "ett slags Europas Förenta stater". Men när visionen sjösattes ville britterna inte vara med, och när de till sist ansökte sa Frankrikes president de Gaulle nej. Han tyckte inte britterna vara europeiska nog. 1969 bytte Frankrike president och 1973 kunde konservative premiärministern Edward Heath föra britterna in i dåvarande EEC. Efter ett skifte till Labour röstade 1975, i en folkomröstning, 67 procent ja till fortsatt medlemskap. Men Europasamarbetet har varit mera minus än plus i brittisk politik. Allmänhetens skepsis tvingade Labours Tony Blair att ge upp alla planer på att byta pund mot euro. Och på den konservativa sidan vinns inga lagrar med att tala väl om EU. Vaclav Klaus har varit ett irritationsmoment denna höst, för EU i allmänhet och det svenska ordförandeskapet i synnerhet. Men det är av allt att döma ett övergående problem. Det är inte den brittiska attityden till EU.

Bo Ture Larsson: Behöver Lissabon profetens ijma?