Bedrövligt och hoppfullt på Nordirland
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bedrövlig: Det brukar sägas att går det att missa en chans till fred och försoning så sker det också, i den månghundraåriga konflikten mellan ursprungsbefolkningen, med katolsk tro som en sammanhållande faktor, och ättlingarna till protestantiska invandrare från Skottland och England.
Hoppingivande: Nordirland visar att finns det ett uthålligt engagemang för fred från utanförstående parter och förbättras människors livsvillkor kan en konflikt lösas genom att orsakerna försvinner eller i alla fall upplevs som ovidkommande.
Onsdagen den 8 december kom den brittiske premiärministen Tony Blair och dennes irländske kollega Bertie Ahern till Nordirland för att berätta om hur långt man kommit i förhandlingarna mellan provinsens partier. Man hade hoppats kunna meddela att självstyret, upphävt år 2002, skulle kunna återinföras till våren.
Men 78-årige pastor Ian Paisley, ledare för det största protestantiska partiet på Nordirland, hade i förväg gjort klart att han inte gick med på samarbete, såvida han inte fick fotobevis på att befrielse/terroriströrelsen IRA avrustat.
Men det vägrade Sinn Fein, IRA:s politiska gren och Nordirlands största katolska parti, att gå med på. Fotografier på vapen som förstörs sägs nämligen vara förödmjukande. IRA/Sinn Fein vill känna sig som segrare.
Det vill även Paisley och hans Demokratiska unionistparti.
Paisley förkroppsligar attityder, som så länge omöjliggjorde kompromisser och som ledde till att över 3 000 människor dog, från 1960-talet och framåt, som offer för terroristdåd och annat våld. Nyligen förvånade han med att säga att han ville bli känd som en ?fredens man?. Det har de senaste veckorna gått rykten om en historisk uppgörelse mellan Paisley och Sinn Fein, vilka länge varit extremerna i den moderna nordirländska konflikten. Men när Paisley också sade att IRA måste klä sig i säck och aska i offentligheten, alltså erkänna att det varit fel att bruka våld, kunde Sinn Fein inte hänga med.
Ett nytt dödläge, alltså.
Men faktorer som givit näring åt konflikten är under stark försvagning. Med det förfärliga terrordådet i Omagh i augusti 1998 som undantag har det i stort sett varit fredligt sedan ?långfredagsavtalet? samma år. Ett långt förarbete, sedan 1980-talet, gav då frukt.
Människorna har vant sig vid fred, i alla fall vid att kunna gå på puben utan att riskera att bli sprängd i bitar.
Dessutom: Både på den protestantiska och den katolska sidan lever man materiellt bättre. Födelsetalet sjunker även bland katolikerna, som inte längre ser en patriotisk handling i att ha stora familjer, för att förse IRA med nya rekryter eller för att så snabbt som möjligt bli fler än protestanterna och därmed kunna rösta sig fram till målet, återförening med republiken Irland.
Att bli hjälte med vapen i hand på ena eller andra sidan blir alltmer irrelevant bland ungdomarna. Och när det extrema ledarskapet åldrats har det också mjuknat. Väljarna har visserligen flyttat sin bevågenhet från de moderata ledare och partier som var störst vid tiden för avtalet 1998. Valet 2003 vanns av extremisterna. Det har inte varit bra för fredsprocessen, men fredsmakarna i London och Dublin ger inte upp.
Nuet på Nordirland är så mycket bättre än gårdagen, inte minst på grund grannrepubliken Irlands förvandling från fattighus till välståndsland. Men att hantera bittra minnen ur det förgångna förblir den svåraste utmaningen för Nordirlands framtid. (SNB)
Utrikeskrönikan