Barnkonventionen ? ett illusion(s)trick?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Dagen finns kvar i almanackan för att påminna om att det finns barn med behov av skydd även i dag. Men skulle den heliga familjen ha fått skydd i dagens Sverige?
Våld och övergrepp mot barn är något avskyvärt och saknar berättigande. Dessvärre förekommer det än i dag. Många familjer flyr, som Josef och Maria, för att få trygghet för sina barn.
FN:s barnkonvention är ett folkrättsligt bindande dokument som ska stärka skyddet av barns och ungdomars mänskliga rättigheter. Sverige var ett av de första länder som ratificerade Barnkonventionen. Den socialdemokratiska regeringen brukar yvas över detta.
?Därmed har vi åtagit oss att garantera dessa rättigheter för alla barn och ungdomar i vårt eget land?, skriver förra vice statsministern Lena Hjelm-Wallén i förordet. Därför är det många som tror att Sverige är ett föredöme i att värna om värnlösa barns rättigheter.
Ändå är vi nog många som denna vinter berörts av medias skildringar av apatiska flyktingbarn och upprörts över Utlänningsnämndens flathet. Frågan är om den socialdemokratiska regeringen menar allvar med Barnkonventionen eller om den är ett rent illusionstrick.
Barnkonventionen fastslår att konventionsstaterna är ?övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd?.
Ändå vägrade Sveriges regering nyligen att skriva under FN:s nya familjedeklaration vid omröstningen i FN:s generalförsamling! Deklarationen framhåller familjens rättigheter och dess betydelse för samhällsutvecklingen och uppmanar alla nationer att stötta familjen. 150 av världens 192 nationer röstade för deklarationen, men den svenska regeringen reserverade sig!
Man ville alltså inte erkänna familjens betydelse för barnets uppväxt eller dess behov av stöd från samhället. Regeringen anser istället att familjedeklarationen är en tillbakagång till något förlegat och omodernt, eftersom den talar om kärnfamiljen.
Barnkonventionens andra artikel säger att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro. Den tredje artikeln är kanske mest känd: ?Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet?.
Ändå underlåter den socialdemokratiska regeringen att instruera att man vid asylutredningar ska fråga också efter barnens situation. Inte heller förefaller regeringen erkänna fysiska och psykiska trauman hos flyktingbarn som godtagbara skäl för att låta familjen stanna, för trygghet och vård i Sverige.
En linje framträder genom detta: Eftersom s-regeringen inte erkänner familjen som en naturlig enhet, så finns ingen anledning att fästa någon vikt vid barnens situation vid bedömningar av asylskäl. Familjesamhörighet är ju omodernt.
Då kan man utvisa en traumatiserad familj efter bedömning av enbart förälderns asylskäl, utan hänsyn till barnets situation. Den socialdemokratiska regeringen hyllar Barnkonventionen, men efterlever den knappast. I stället förkastar man Familjedeklarationen, för att lättare kunna blunda för värnlösa flyktingbarns behov av en trygg familjesituation.
Det behövs en ny regering, som erkänner familjens betydelse för en trygg uppväxt för de värnlösa barnen! Då först kan Barnkonventionen bli något annat än en ren illusion.
DEBATT
Gudrun Brunegård, Vimmerby, är kristdemokrat.
Gudrun Brunegård, Vimmerby, är kristdemokrat.