Bo Karlsson och Benny Johansson ogillar min uppfattning att "svenskhet" i meningen att vara etnisk svensk inte har ett egenvärde eller ger en automatisk rätt att vistas i Sverige.
Deras resonemang är svårgenomträngligt, men jag skall göra ett försök att reda ut begreppen.
Till att börja med är det solklart att rätten att vistas i Sverige hänger ihop med formella villkor, inte med etnicitet. En (etnisk) ugandier som blivit svensk medborgare har rätt att vistas i Sverige. En (etnisk) svensk som avsagt sig sitt medborgarskap har inte rätt att vistas i Sverige. Med "rätt" avses här den juridiska möjligheten att kräva att få stanna. Etnicitet är för övrigt helt utan koppling till nationer. Det finns tusentals etniska grupper utan egna länder. USA är ett land utan etnisk identitet - det finns inget sådant som "etnisk amerikan". I USA är man främst medborgare och hyllar en samling
abstrakta principer i form av en konstitution. Detta är en befriande modern och rationell ordning jämfört med vår kvardröjande europeiska blod- och -jord-mysticism.
När det gäller folkrätten är Karlsson och Johansson helt ute och cyklar. Termen "folkrätt" är en sorts nyspråk som skulle göra George Orwell grön av avund. Folkrätten gäller nämligen inte "folk" utan nationer representerade av deras härskare. Det är därför folkrätten skyddar exempelvis den syriske diktatorn al-Assads rätt att massakrera den syriska befolkningen utan yttre inblandning. Detta med stöd av Ryssland och Kina som har intresse av att under täckmantel av folkrätten kränka de mänskliga rättigheterna.
Faktum är att Karlsson och Johansson perfekt illustrerar min poäng i den ursprungliga artikeln. De resonerar som att det finns något sådant som "folk" som kan ha rättigheter. Men "folk" kan lika lite som raser, klasser eller religioner ha rättigheter. Det är bara individer som kan ha rättigheter och detta oavsett vilken grupp de eventuellt anses tillhöra.