ROLA BRENTLIN: Bankdirektörer och politiker

När jag bodde i USA hade jag en rumskompis från Guatemala. Hon var amerikansk medborgare men har bott hela sitt liv i Guatemala. Det tog inte mer än en vecka innan det började droppa ner kreditkort med hennes namn på i vår brevlåda. Kreditkort färdiga att använda och med en ganska saftig kredit. Min rumskompis var i detta fall en ansvarsfull tjej men fortfarande tyckte jag det var märkligt att bankerna vågar ta en sådan risk med andras pengar. Ganska snabbt lärde jag mig att det är "Credit is King" som gäller i USA och att väldigt många lånar och konsumerar över sina tillgångar. Är det så att amerikaner inte har välsignats med panikserier om privatekonomin som "Lyxfällan" eller finns det andra saker som ligger bakom deras beteendemönster? Lånesamhället i USA skiljer sig väsentligt från vårt här hemma i Sverige. Medan låneinstitutet i Sverige gör noggranna kontroller av sina låntagare och staten tillhandahåller ett system där dåliga krediter registreras så är det i USA tvärtom. Främst demokratiska regeringar har genom olika lagändringar och direktiv gjort allt för att fler ska låna och för att räntan ska ligga på sagolikt låga nivåer. En sådan lag är "the Federal reserve easy-money policy" som skapade en påhittade likviditet och drev räntan till extremt låga nivåer. En annan lag som är en del av dagens problem är "Community Reinvestment Act" som uppmanar och ger förmåner till banker som lånar ut till låntagare med dålig kredithistorik. Bankerna har fått starka incitament och förmåner för att ta dåliga beslut samtidigt som låntagare har uppmuntrats till att låna mycket och fått något som mest kan liknas vid en garanti att slippa bli skuldsatt. Kan du inte betala behöver du enbart lämna tillbaka ditt hus. Kombinationen av stora risker tagna av banker och en usel lagstiftning har gjort att vi hamnat där vi är i dag - Wall Street och bankerna i USA gör stora förluster. Frågan som alla ställer sig blir såklart hur man ska lösa problemet. Washington har som vanligt ett synsätt och det är att skjuta till pengar. President George W Bush la fram ett krispaket värt 700 miljarder(!) Dollar som skulle tas direkt från skattebetalarna och gå till Wall-Street. När staten försöker leka Robin Hood och flytta pengar från välbärgade till fattiga brukar det få stora negativa konsekvenser på ekonomin. Tänk er då konsekvenserna när staten i detta fall ska flytta pengar från fattiga för att täcka upp för sina egna och bankdirektörers usla beslut. Dan Mitchell på den liberala Washingtonbaserade tankesmedjan Cato Institute formulerade det hela väl när han sa - "Kapitalism utan förlorare är som en religion utan ett helvete". Hans poäng är genomgående, för att det ska finnas vinnare måste det finnas förlorare. Rädslan för att förlora blir även grunden för att vi i största mån försöker fatta bra och ansvarsfulla beslut. Tar du bort riskerna så ändrar du även beslut och beteende till det sämre. Mot bankjättarnas förtvivlan så röstades Bush krispaket ner av den amerikanska kongressen. Fler insåg att det på både kort och lång sikt skulle göra mer skada än nytta. Det faktum att det är en månad kvar till valet så finns det såklart även många egna intressen i form av att bli återvalda hos kongressledamöterna. Samma intresse finns såklart hos de båda presidentkandidaterna som nu ställs på prov. Än så länge imponerar ingen av dem utan de väljer den stora staten framför den lilla människan. Läxan som både politiker och bankdirektörer kan lära sig av detta är att man inte kan kapitalisera vinsterna men samtidigt socialisera riskerna - låt dem lära sig den läxan denna gång.

Rola Brentlin: Bankdirektörer och politiker - lär dagens läxa

I dagens kolumn ger Rola Brentlin sin syn på den amerikanska finanskrisen. Bland annat genom att göra en personlig betraktelse kring hennes rumskompis många kreditkort.