Att vara storsint har sina gränser
Conejo carbonara.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Varför ska man äta så sent i Spanien? Jag tycker inte att det är varken godare eller roligare bara för att det är så sent. Men de flesta spanjorerna går ut för att äta middag först vid tiotiden på kvällen. Alldeles för sent tycker jag.
Alla människor har goda och mindre goda sidor. Så även jag. Här kommer en av av mina goda: Jag kan vara storsint!
Miljoner spanjorer kan ha rätt och jag skulle kunna ha fel!
Hur som helst så bänkade vi oss, över 20 personer, och beställde. Beställde är kanske fel uttryck, snarare förhandlade vi med en sur och arrogant engelsk dam som serverade. Jag bestämde mig för grillad kanin, fick in en flaska rödvin och började vänta. Ärligt talat har jag inget emot att vänta på maten i sällskap med goda vänner och ett par glas gott rödvin.
Men den här väntan överträffade allt jag upplevt hittills. Efter en timma kom ett annat, lika stort sällskap och tog en match med servitrisen, fick in sin mat och åt upp både den och efterrätten innan vi fick in vår beställning. Det hade gått två och en halv timma så jag var både hungrig och sur. Jag blev på ännu sämre humör när jag fick in min kanin som jag smakade, men vägrade äta vidare på.
Här kommer en av mina mindre goda sidor: Jag är inte alltid storsint!
Min engelska dam såg att jag var missnöjd, det såg alla, och undrade om jag verkligen visste vad jag beställt? Om jag ätit kanin förut, om jag sett en grillad kanin?
Visserligen ser en kanin smått bisarr ut när den berövats skinnet, men det har jag sett förut. Åtskilliga kaniner har jag bjudits på av faster Anna-Lisa och farbror Åke i Ankarsrum och åtskilliga har själv fött upp, slaktat och anrättat. Likaså har jag flera gånger ätit utsökt kanin i Spanien. Så my fair lady var fel ute.
Saken var den att jag beställt grillad kanin och serverats förkolnad kanin, ja faktiskt var steget inte långt till fossil av kanin. Jag insåg att det nog inte bara var servitrisen, utan förmodligen även kocken, som kom från England. Tvärilsk lämnade jag matstället och klampade ut i natten.
Så här i efterhand, nu när den värsta besvikelsen lagt sig, inser jag att jag uppförde mig ganska ohyfsat mot det övriga sällskapet, som också fick vänta länge. Därför ber jag alla inblandade, undantaget servitrisen och kocken, om ursäkt.
Hoppsan, nu var jag så där storsint igen.
Kolumnen