Att anpassa sig till ett nytt land
Ett nytt land i sikte. Flyktingar anlände till Sverige.Foto: Tobias Röstlund/Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag ringer honom på studenthemmet i Växjö. Han är mycket upprymd över de fina recensioner hans debutbok fått i press och radio. Hans bok har utsetts till fjolårets bästa ungdomsroman. Han funderar på att skriva en ny bok. Hans förhoppning på lång sikt är att kanske i FN-sammanhang arbeta med konflikthantering. Hans uppväxt i Titos sönderfallande Jugoslavien är säkert en bra bakgrund för att sätta sig in i olika folkgruppers krav på självbestämmande och ovilja att leva fredligt tillsammans.
Det är en stark roman som Zulmir skrivit. En berättelse som modigt och öppet skildrar hans mammas. pappas och sin egen bild av flykten och anpassningen till Sverige. En berättelse som handlar om väntan på uppehållstillstånd, vanmakt och ibland förödmjukelser. Känsligt skriver han om hur föräldrarnas, särskilt pappans, självförtroende och självrespekt sakta mals sönder. Gnagande oro och vantrivsel frodas i flyktingförläggningen i Göteborg. Boken är helt enkelt en skildring av hur många känner sig som andra klassens medborgare i vårt land även med uppehållstillståndet fixat. Zulmirs bok kan ge människor i samma position hopp om att det ändå är möjligt skapa sig en bättre framtid i Sverige.
Zulmir ger mig bilder från en verklighet som jag inte känner till, till exempel om undervisningen i svenska för flyktingar. Zulmir skriver "att i en blatteklass gäller det nämligen att vara tuff och kasta skit på den svenska indoktrineringen. Om man visade att man var duktig kunde man lätt bli mobbad eller till och med åka på stryk. Det fick man akta sig för. Man ville ju inte att tjejerna skulle tycka att man var en fjolla om man dessutom råkade förlora ett slagsmål."
Musikläraren Börje framhålls i boken som den outtröttlige pedagogen och inspiratörer som fick Zulmir och hans kompisar bilda ett musikband, som senare gav dem självförtroende och självtillit. Börje stängde dörren till den småbrottslighet som alltid hotar, när människor känner vanmakt.
På ett annat ställe i boken föreställer sig Zulmir att det var inbördeskrig i Sverige mellan skåningar, göteborgare och stockholmare och att tusentals svenskar tvingats fly till Bosnien. Zulmir undrar hur Bosnien hade tagit emot de svenska flyktingarna. Han föreställde sig först att Bosnien skulle ta emot dem på bästa möjliga sätt och dela med sig. Men sedan förstod han att det bara var inbillning. Zulmir skriver: " Om de svenska blattedjävlarna inte skötte sig skulle vi förmodligen ta våra lasson och leta reda på de stökiga flyktingarna för att ha oss ett litet lynchparti. Men varje flykting vill bara en sak: att överleva. Om vi hade förstått detta hade vi förmodligen visat mer kärlek mot de svenska ljusskallarna".
Mycket känslosamt skildrar Zulmir hur familjen efter ett års väntan slutligen får beskedet att de får stanna i Sverige. "Det plingade på vår dörr och där stod Helene. Och mycket riktigt hade hon med sig en liten svensk flagga bara till oss. Morsan drog henne in i lägenheten och farsan haltade bort till köket för att hämta rakija".
Zulmir skriver också om den poesitävling han vann på skolavslutningen med dikten Det sägs att tiden läker alla sår.
Första raderna lyder:
Jag kommer ihåg mina första steg i ett nytt land
i en helt annan värld
Det var mörkt och det var kallt, visst det var svårt
Och lukten av ingenting spred sig bort
Jag fråga´ mamma vad har hänt, vad gör vi här
Hon sa "tyst son, vi har kommit till en bättre värld
Här ska du leva, här skall du dö
Där hemma finns det inget kvar att kämpa för"
Kolumnen