På måndag är det dags. På måndag kommer högst troligt pakten mellan socialdemokrater och moderater att klubbas igenom på kommunfullmäktigemötet. Budgeten är en krisbudget. Skatten höjs inte, vilket är klokt, somliga satsningar skjuts på framtiden och besparingarna talar sitt tydliga språk - precis så som det måste vara när kommunens ledande politiker och tjänstemän inte haft koll på ekonomin och spenderat pengar de inte haft. Att samverka över blockgränserna i tider som våra är måhända den oortodoxa lösning som måste till för att klara krisen. Men tillvägagångssättet, den spräckta alliansen, argumentationen bakom och inriktningen på ett djupare samarbete är däremot mycket mer tveksamt.
Det finns diverse aspekter på samarbetet som går utanför budgetdokumentet och som ställer övergripande frågor för framtiden.
Fempartialliansens död
Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och VDM har styrt tillsammans sedan 2002. Allianssamverkan betyder inte total moderat dominans. Inte heller betyder det att ett litet parti som FP med sitt skattehöjarförslag kan diktera politiken för en hel allians. Samarbete och allians betyder kompromiss.
Om nu FP:s krav på skattehöjning var så benhårt, fanns inga andra alternativ för att hålla kvar alliansstyret - försökte man tillräckligt för att värna alliansen? Och att lägga en minoritetsbudget med M, C, KD och VDM och sluta överenskommelser i enskilda frågor med andra partier, var det helt uteslutet? Eller var det den stormoderata självbilden som allenarådande maktparti som spräckte allianssamarbetet?
Pakten mellan socialdemokrater och moderater presenterades på sittande kommunstyrelsemöte. Att S-ledaren Tomas Kronståhl och M-ledaren Harald Hjalmarsson verkar trivas i varandras sällskap har varit tydligt sedan tidigare, på måndag står de inför kommunfullmäktige och lovar varandra trohet.
Tröttregerade moderater
SM-pakten är okonventionell och man kan fråga sig om inte också annat än krisekonomin ligger bakom samarbetet. Som utomstående går det givetvis bara att spekulera om sådant. Kan det vara så att Moderaterna - och givetvis Hjalmarsson, eftersom han utövar ett icke oansenligt inflytande på det moderata knapptryckarkompaniet i kommunfullmäktige - är tomma på långsiktiga planer och helt enkelt tröttregerade? Tröttheten kan ha satt sina spår; ledande politiker har inte haft styr på tjänstemännen och överblick över den kommunala ekonomin, M har uppenbar brist på politikerämnen för ledande poster, de har levererat förvånande tillsättningar och på senare tid har överraskande avhopp av toppmoderater skett. Å andra sidan, kanske inte så konstigt om lusten skulle minska efter tio år vid makten. Det är lång tid i politiken.
Synen på demokratin och den lång-
siktiga planen
När krisbudgeten är genomtröskad och när moderater och socialdemokrater myser vid bröllopskaffet blir det andra som får bekymra sig över hur demokratin kommer att påverkas av deras äktenskap. Vem kommer utgöra och spela den viktiga rollen som pådrivare inom oppositionen? Tar Centerpartiet upp kampen för en tydlig borgerlig opinionsbildning och politik? Hur formerar sig vänsterpartierna? Hur agerar SD? Oppositionsrollen blir ännu viktigare nu än tidigare, när makten ligger i händerna på en massiv majoritet.
När nödens tid är över, när valet 2014 är avklarat, ett val i vilket Socialdemokraterna mycket väl kan dra hem en storvinst, vad sker då? Vilka värderingar är moderater beredda att slåss för i ett sådant läge? Vad är den långsiktiga tanken?
Kommer S och M i Västervik att älska varandra i tider av lust? Alltså inte bara i nöd, utan också i goda tider, när krisen är överstånden? I veckan uttalade sig såväl Harald Hjalmarsson som Peter Johansson (M) om att de ser samarbetet som långsiktigt och in i nästa mandatperiod. Om det är representativt för Moderaterna, var finns då den lokala moderata själen? Var finns viljan att bygga långsiktig moderat och borgerlig politik efter det att krisbudgeten har uppfyllts och kommunen är på rätt köl?
Ponera en tillbakagång i valet för M, Hjalmarsson lämnar posten som herre på täppan efter tolv år vid makten. Är då verkligen moderater intresserade av att spela andrafiolen i ett sådant läge, och skulle Socialdemokraterna kunna tänka sig ett samarbete högerut om de tillsammans med Vänsterpartiet eller Miljöpartiet får klar majoritet i nästa val?
Toppmoderaten Christin Rampeltin Molin uttalade sig i VT under veckan: "Jag tror att samarbetet kan vara viktigt för Västervik. Vi arbetar för Västerviks bästa och vill ta Västervik framåt".
Jag är helt säker på att alla - från sverigedemokrater till socialister - skulle kunna säga exakt samma sak, uttalandet berättar ju precis ingenting. För Västerviks bästa och att ta Västervik framåt - ja, det är väl just därför man arbetar politiskt. Det intressanta är däremot på vilket vis det ska gå till och vilken innebörd man lägger i "bästa" och "framåt", när man fyller dessa positivt värdeladdade ord med substans och innehåll.
Jag blir orolig när ledande politiker uttrycker sig med ord som i praktiken inte betyder någonting, som vore detta en bagatell - något självklart, för att legitimera en mycket radikal lösning inom Västervikspolitiken. En lösning som innebär ett sprucket samarbete som varat i tio år och att man ingår ett äktenskap med huvudrivalen. Ett äktenskap som dessutom, om ledande moderater får som de vill, är tänkt att vara längre än budgeten, längre än nuvarande och in i nästa mandatperiod.
Vigselringarna är präglade och budgeten är framlagd. På måndag är äktenskapet ett faktum. Att de accepterar varandra i nöden, det är nu givet. Och kanske är det en nödvändighet att samarbeta om budgeten på grund av omständigheterna. Men att de kommer att älska varandra i lust, det tvivlar jag på och jag tror heller inte att det vore särskilt bra - varken för de moderata värderingarna eller för demokratin.