Svenskarna blir alltmer skeptiska till EU. SOM-institutet vid Göteborgs Universitet visar att endast 42 procent av svenskarna är positiva till EU, jämfört med 53 procent 2010. Endast nio procent vill att Sverige avskaffar kronan och går över till euro.
I Lettland är flertalet invånare emot att byta till euro. Men regeringen i Riga vill ändå göra det. 6 juli meddelar EU om Lettland får anta euron 1 januari 2014. Litauen hoppas kunna byta 2015. Estland gick över till euron 2011. Där ökade stödet för den gemensamma valutan markant efter skiftet.
Vet alltså balterna något som svenskarna inte känner till?
Knappast.
Men de har en annan historia. De har politiker, med alla sina fel och brister, som anser det nödvändigt att förankra sina länder i EU-samarbetet.
De har ju hotet mot sin nationella existens, den sovjetiska ockupationen till 1991, närmare än det världskrig som var den gemensamma erfarenheten när EU-samarbetet drogs igång.
Den 9 maj 1950 presenterades en plan för europeiskt samarbete. Detta datum blev sedermera Europadagen, en framkrystad europeisk nationaldag.
Med seminarier i viktiga ämnen som samarbete i kampen mot arbetslöshet och antibiotikaresistens högtidlighölls i Stockholm Europadagen redan 6 maj. De svenska arrangörerna hade klokt nog insett att i Sverige bedöms iakttagande av Kristi himmelsfärd vara betydligt viktigare än en dag för att hylla EU.
På den punkten torde vi vara väldigt lika övriga invånare i EU.
I tider som dessa värderas en ledig dag, i vårt fall flera, klart högre än unionen.
Visserligen meddelar EU-kommissionen att ”Europadagen firas i hela Sverige under maj månad, både i stort och smått format”, som om ingen ska lyckas komma undan, men från svensk horisont ter sig firandet nästan opassande när nyhetsflödet domineras av jobsposter.
I Storbritannien blev det nyss 25 procent i kommunalvalet för ett parti som vill bli av både med EU och invandrarna därifrån.
De franska socialisterna, regeringspartiet, har presenterat ett dokument nästan lika fientligt mot den tyska förbundskanslern Angela Merkel som när grekiska demonstranter jämfört henne med Hitler.
För Spanien har EU varit en källa till hopp alltsedan demokratiseringen efter Franco-diktaturen. Men nu förknippas EU snarare med 25 procents arbetslöshet, 50 procent bland de unga.
Över hela EU löper syndabockstänkandet amok. Man skyller sina problem på EU och euron.
Men det finns alltså undantag.
Estland, Lettland och Litauen drabbades hårt av finanskrisen 2008. Man hade gjort samma misstag som andra. Men till ett högt pris redde man upp det själv – förvisso med stöd utifrån. Tillväxten är tillbaka.
I Sverige riskerar väl den att kallas rasist som berömmer Baltikums sätt att fungera, jämfört med exempelvis Greklands. Men det är ju uppenbart att olika historiska erfarenheter, ”kulturen”, förklarar att länderna i EU, trots allt tal om gemenskap, fungerar olika. Ibland väldigt olika.
Vilket det gäller att erkänna, och förmå hantera.