Återinför växeltelefonisterna!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När man hört alla möjligheter så har man (i alla fall jag) oftast glömt vilken siffra man borde trycka på. Då återstår att vänta på telefonist och det kan ta väldigt lång tid. Har man lite bråttom så är väntetiden oändlig. Det hände mig för lite sedan.
Jag bor ute på landet och där har vi grannar under många år varit vaksamma åt varandra, utan någon fast organisation. Det är naturligt att titta och reflektera när man ser obekanta bilar. Speciellt som det tidigare inträffat en rad inbrott. Så vi är på vår vakt och ibland, som det visar sig, lite överdrivet.
En vacker morgon knackade det på dörren. Där stod en yngling med leriga skor och leriga byxor och undrade om jag möjligtvis hade en traktor. Det skulle jag gärna vilja ha, men tyvärr lever jag utan. Han berättade att han kört fast sin "van" (skåpbil) vid en stuga "där borta" (och pekade) sent på kvällen innan.
Jag vet att "där borta" finns ingen bofast, men ett par sommarstugor som haft påhälsning av inbrottare tidigare år. Så jag blev lite misstänksam. Grabben fick tips på en bonde som har traktor, men jag körde senare vägen förbi sommarstugorna när jag skulle till jobbet. Då höll bonden på att bogsera skåpbilen som fastnat i gräsmattan.
Nu råkar jag också känna just de som rår om den sommarstugan. Jag tänkte att det vore ju strålande om bonden bogserar bort en skåpbil full med stöldgods. Så jag beslutade ringa upp min bekant.
Nu är det så att han arbetar på en statlig inrättning och det visade sig göra samtalet mycket komplicerat. Jag hade en katalog i bilen och slog numret som fanns där. Det numret hade upphört och jag fick ingen hänvisning. Just då fick jag ett samtal och jag bad personen titta i en nyare katalog efter det nya numret. Jag fick ett märkligt nummer, som till en mobiltelefon.
Jag ringde i alla fall, och nu hade bilen förmodligen lossnat från gräsmattan. Det var bråttom.
En röst förklarade att jag hade fem eller sex val. Om jag inte tryckte på någon siffra så utlovades att en levande människa skulle svara. Jag väntade. En man svarade till slut. Han satt i en växel åtskilliga mil från den person jag sökte. Jag begärde att få tala med min bekant. Men fick veta att han satt i sammanträde.
Då ville jag tala med någon annan, vem som helst (och på den arbetsplatsen är han långtifrån ensam). Men ingen kunde svara, alla var på möte!
"Det var synd", sa jag. "För just nu är det förmodligen inbrott i hans sommarstuga".
Aningen dramatiskt, förstås. Men faktum är att det plötsligt gick att ringa till någon person på den arbetsplatsen. Efter en timma (!) fick jag också tala med sommarstugeägaren.
Han kände inte till att en skåpbil skulle finnas vid sommarstugan på natten och började genast forska.
Nu visade det sig till slut att mina misstankar var obefogade, som tur var.
I alla fall ogillar jag verkligen de här opersonliga telefonsvararna. Tänk vilken fördel för ett företag med en serviceinriktad telefonist. Blixtsnabbt får man besked och slipper krångla och vänta och trycka.
Återinför växeltelefonisterna!
Kolumnen