Arik, kungen av Israel kör över sitt parti
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
2002 sade Likuds centralkommitté nej till Sharons projekt att det skulle kunna bli en palestinsk stat på det område som Israel ockuperat sedan 1967. I maj 2004 blev det nej i en medlemsomröstning till Sharons förslag att evakuera de judiska bosättningarna i Gaza-remsan. Onsdag 18 augusti röstade partiets högsta organ nej till Sharons förslag att bredda den nuvarande minoritetsregeringen med i första hand arbetarepartiet, för att uppnå klar majoritet i regeringen och sedan i parlamentet, Knesset, för Sharons åtgärder i Gaza och på Västbanken.
Sharon var 1973 med om att starta Likud, en nydaning av Israels nationella höger. Några år senare tog Likud över som ledande regeringsparti från det i 25 år dominerande arbetarepartiet. Senaste valet blev en framgång för Likud som vann 40 av de 120 platserna i Knesset. Men nu kallar Likud-aktivister Sharon för svikare, ja förrädare.
Sharon har dragit sig tillbaka till sin ranch i Negev-öknen för några dagars semester. Inget kunde vara mera olycksbådande för hans kritiker än detta. Sharons återkomster, som soldat och politiker, är berömda.
Det gäller honom även som privatperson. Första hustrun dog i en bilolycka 1962. Andra hustrun miste han i cancer år 2000. 1967 dog en tioårig son dog i Sharons armar efter lek med ett vapen som en bekant till familjen tagit med som gåva till fadern från den då nyss erövrade Västbanken.
På ett annat men lika personligt plan ligger anklagelserna om korruption, bland annat för ha använt otillåtliga ekonomiska medel när han blev partiledare efter Benjamin Netanyahu.
Sharon har hunnit bli 76 år. Han har varit med om det mesta, som soldat i Israels krig från 40-talet till oktoberkriget 1973, och sedan som politiker i en gemenskap där samma människor kan vara politiska fiender och personliga vänner. Som Sharon och den 1995 mördade premiärministern Yitzhak Rabin från arbetarepartiet.
Sharon förkroppsligar uppfattningen att judar ska kunna bosätta sig överallt i den del av det heliga landet som ligger mellan Medelhavet och Jordanfloden och som Israel kontrollerat sedan sexdagarskriget 1967. Han har bidragit och bidrar i detta nu till att förstärka den judiska närvaron på tvärs mot folkrätten inte får använda så. Men hans parti revolterar mot att han anslutit sig till åsikten hos Likuds och den nationella högerns hatobjekt framför andra, arbetarepartiet, att det kostar för mycket i pengar och människoliv och skulle undergräva Israels demokrati att fortsätta styra över Gaza och Västbanken.
Israels reträtter under fredsprocessen på 90-talet utgick från den optimistiska föreställningen att judar och araber skulle gå mot fredlig samlevnad genom en rad förtroendeskapande steg. Det lyckades inte. När Sharon nu föreslår reträtter är hans utgångspunkt pessimistisk. Araberna skulle ännu inte vara redo att godta en livsduglig judisk stat. Samtidigt pressas Israel av omvärlden att gå palestinierna till mötes. För att slippa bli påtvingad något måste då Israel, enligt Sharon, självt agera.
Enligt opinionsmätningarna har Sharon stöd av 70 procent av den israeliska allmänheten för sin palestinska politik. Men hans eget parti vill inte. Nästa svåra konfrontation blir med bosättarna, som än så länge agerar med sina vänner i partiet som front. Sharon kallar dessa ansvarslösa extremister.
Blir det en ny regering? Blir det nyval? Oavsett vad som händer tycks Israel utgå från att Sharon återkommer från semestern som ledande aktör. (SNB)
Utrikeskrönika