Ariel Sharon, en av de sista ledarna i Israel som varit med från början, avled 85 år gammal den elfte januari. Han hade då legat i koma i åtta år, efter ett slaganfall i januari 2006.
”Ariel Sharon var en stor ledare av Israel. En briljant militär befälhavare, men även en klok statsman som insåg nödvändigheten av fred.”
Utrikesminister Carl Bildts (M) miniruna på twitter har här hemma gett upphov till en debatt om hur man bäst beskriver denne soldat, politiker och - det han sa han helst ville vara - bonde.
Också utomlands går omdömena vitt isär. Bestämmande tycks vara hur man vill använda Sharons verk i dagsläget.
Arabvärlden vill ha kvar honom som hatobjekt. USA, EU och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, angelägna om fred genom kompromisser, betonar att Sharon mot slutet var redo att lämna områden och acceptera en palestinsk stat.
Men Sharon som modell fungerar inte. Han var för speciell.
Som soldat var han med om att rädda Israel. Men militära kolleger såg honom som oregerlig och ville bli av med honom.
Han var den man tydde sig till i kris, sist när andra intifadan, vars utbrott han själv bar ansvar för, 2001 hade orsakat blodigt kaos.
Han var aldrig rädd. Han slogs mot andra hela livet, mot egyptier, palestinier – och sitt eget parti.
Han tog i mer än andra skulle ha gjort. Han kallades Bulldozern.
Han var redo att bryta med dem som avgudat honom.
Efter sexdagarskriget 1967 främjade han judisk kolonisering på palestinskt område. Bosättarrörelsen såg honom som hjälte. Men hans drivkraft var främst Israels säkerhet, inte religiös bundenhet till mark. När priset för en bosättning översteg dess militära värde var han redo att tänka om.
Sommaren 2005 vräkte han 8 000 bosättare från Gazaremsan. Han ville bli av med ansvaret för araberna med deras snabba folkökning. Fortsatt ockupation såg han som ett hot mot Israel som demokratisk och judisk stat.
Orit Strock sitter i knesset, Israels parlament, för ett extremt nationalistiskt parti. Hon och likasinnade tackar nu Gud för att Sharon 2006 försvann ur det offentliga livet innan han åsamkade judarna på Västbanken samma katastrof som i Gaza.
På arabiskt håll och i Iran är kommentarerna liknande – fast tvärtom. Gud har till sist avlägsnat slaktaren från Sabra och Shatila, heter det.
1982 gick kristen milis in i palestinska läger i Beirut, där israeliska trupper stod efter invasionen av Libanon. Hundratals människor dödades i en hämndaktion. En israelisk kommission slog fast att Sharon ignorerat en risk han borde varit medveten om.
Ansvarig för massakern var en kristen milisledare. Denne hamnade senare i Libanons parlament och regering. Han och andra beviljades amnesti för vad de gjort under Libanons inbördeskrig.
Så är det. Israel döms med en särskild måttstock.
Men ingen måttstock passar för Sharon. Han var unik.