DEBATT: Arbetsam semester i USA:s politik

Augusti är semestermånad för den amerikanska kongressen i Washington. Den lagstiftande grenen av statsmakten tar paus första augustiveckan och återsamlas först efter Labor Day 3 september, dagen då amerikanerna hyllar arbetet med att ta ledigt.
Fast de 535 rikspolitikerna kallar det inte semester, en företeelse amerikaner i allmänhet åtnjuter i mindre utsträckning än européer. Senatens hundra ledamöter gör ett uppehåll, "August recess". Och representanthusets 435 ledamöter övergår till Summer District Work Period. Bortovaron från det heta och fuktiga Washington ursäktas alltså med att man skall ägna sig åt att arbeta bland människorna i den egna valkretsen.
I år kan det behövas lite extra. För enligt opinionsmätningarna ligger allmänhetens förtroende för kongressen på bottennivå.
Efter demokraternas valframgång i november 2006 steg tilltron till kongressen bland amerikanerna. Det var demokratiska väljare som trodde att nu skulle något bli gjort, i deras smak.
Men enligt Gallup är det nu bara kring 25 procent som har förtroende för kongressen, mot kring 40 procent i årets början. Det är särskilt bland det demokratiska partiets sympatisörer förtroendet rasat. Det verkar som om man känner sig sviken i sina enorma förväntningar på allt från fred i Irak till säkra jobb.

Det har traditionellt varit så att väljarna har mera negativa känslor för kongressen som institution än för presidenten. Det tycks vara lättare att tycka illa om kollektivet som stiftar lagar än om mannen (hittills) som är den verkställande makten och förkroppsligar nationen.
George W Bush tog under sin första ämbetsperiod från 2001 omvälvande beslut, utrikes och inrikes, och fick ja av kongressen ja. Ansvaret är således delat. Men det är presidenten som tackats med de bästa förtroendesiffrorna, 90 procent efter 11 september 2001. När förtroendet dalat har Bush ändå beständigt haft bättre siffror än kongressen.
I sommar har stödet för presidenten enligt Gallup sjunkit under 30 procent. Det är nära bottenrekord sedan den här typen av mätningar började göras i slutet av 1930-talet.
Men Bush får faktiskt allmänt godkänt av 10 procent av demokraternas sympatisörer. Och 45 procent av republikanska sympatisörer tycker att han sköter sig bra, trots att han på viktiga områden drivit allt annat än traditionell republikansk politik.

Visst, en stor majoritet Bush, och hans republikaner, har det motigt. Men Bush svarar med att demonstrera obrutet självförtroende. Det retar hans politiska motståndare, som ser en halsstarrighet på gränsen till en psykiatrisk diagnos. Men även hans anhängare oroar sig.
Det har funnits tecken på en mjuk revolt bland republikanerna för att få till stånd en omläggning av politiken i första hand i Irak i god tid före valet 2008. Kriget skulle fortsätta men ges en ram som kan förväntas hålla efter Bush och medge något som kan kallas nedtrappning.
Samtalen med företrädare för Iran och Bushs senaste förslag om en stor Mellanösternkonferens i höst visar att han lyssnar. Men samtidigt fortsätter han sin kampanj, i tal efter tal, mot "fienden", ofta kallad al-Qaida och mot vilken inget annat än "fullständig seger" kan tänkas.
Med den metoden har han i kraft av sitt ämbete hittills värjt sig mot både fiender och kritiska partivänner.
Bush har sedan segervalet 2004 haft motgångar, med exempelvis en pensionsreform och i år med sitt förslag till nya regler för invandring. Men i kriget mot terrorismen fortsätter han att sätta dagordningen.
Trots att både USA och omvärlden här ser Bushs största misslyckande. (SNB)

Debatt: Arbetsam semester i USA:s politik