Den arabiska våren, protesterna mot förtryckarregimer sedan januari 2011, har långt ifrån landat i stabilitet. Vad vi nu ser är inte uppmuntrande: ökad fattigdom, skärpta etniska och religiösa motsättningar, ett allas krig mot alla i Syrien. Och i Saudiarabien och Iran slår människorättskränkarna tillbaka.
Facit saknas – men en sak är klar: ”Den negativa trenden och den ensidiga negativa synen på väst har definitivt brutits genom den arabiska våren.”
Detta konstaterar Mohammad Fazlhashemi i sin nya bok, ”Den arabiska våren”. Väst är inte längre allas bekväma syndabock.
Från att med sina frihetsidéer och materiella framsteg varit framtidsmodellen för de politiskt medvetna i länderna söder och öster om Medelhavet förvandlades väst under 1900-talet till ett hatobjekt. Väst kom att förknippas med imperialism, kolonialism, ekonomisk exploatering och stöd till inhemska förtryckare.
Frihets- och reformvännerna från Iran till Marocko har alltjämt anledning att tala om hyckleri och svek, när väst av rädsla för kaos stödjer bristfälliga regimer, när demokratiseringen välkomnats i Tunisien och Egypten men protesterna var ljumma när Saudiarabien med insats av legosoldater från Sydasien krossade demokratirörelsen i lilla grannlandet Bahrain.
Men skillnaden mot förr skulle vara att människorna inser att deras väl och ve främst beror av dem själva.
Mohammad Fazlhashemi, född i Teheran, bosatt i Sverige sedan 1977, är sedan i höstas professor i islamisk teologi och filosofi i Uppsala. Som iranier är det naturligt att han inleder sin bok med ett kapitel om den gröna (islams färg) proteströrelsen i Iran. Den bringade efter presidentvalet 2009 Irans regim i gungning. Med sitt bruk av modern teknik och sin markanta ickevåldsprofil kom Irans gröna att påverka sina arabiska meningsfränder i framför allt Egypten.
Mest utrymme ägnar Fazlhashemi åt orsakerna till att upproren kom just nu. Viktigt är det stora antalet unga, ofta med bättre utbildning än förr, men pessimistiska om sin framtid.
Men utvecklingen vi nu ser går tillbaka till den tid när islam pånyttföddes politiskt, som bärare av motståndet mot utländsk dominans.
Islam ger i sin mångfald ram och innehåll åt politiken sedan olika slags toppstyrda importerade sekulariseringsprojekt kollapsat.
Fazlhashemi betonar betydelsen av det Muslimska brödraskapet. Det uppstod i Egypten. Dess tankegods, praktiska verksamhet och förmåga till förändring spelar roll i flera länder.
Han listar den arabiska vårens vinnare och förlorare. Enligt talesättet ”kan det gå på tok så går det på tok” ser det inte ljust ut. Fazlhashemi pekar på Egypten, ett riktningsgivande land, där läget är ytterst instabilt.
Men det är ju faktiskt än allvarligare på andra håll, i Syrien, Libyen, Libanon och Irak.
Kanske kan man finna hopp på sikt i opinionsmätningar som visar att det folkliga stödet för begreppet demokrati är mycket starkt. Frågan är förstås vad det innebär. Det enkla svaret är: allt gott, enligt koranen och profeten.