Är mer frihet möjlig med Mubarak?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tidigare har både premiärministern och regeringspartiet, som har 85 procent av platserna i parlamentet, meddelat att visst kan man diskutera reformer, det har Mubarak gjort i flera år, men att det var för sent att ändra på reglerna inför presidentvalet i höst.
Nu går det alltså. "Den förändringens vind som blåser från Kairo kan sopa bort inte så få regimer i regionen. De stärker Mellanösterns marsch mot demokrati", heter det i tidskriften Rose el-Youssef.
Men vad gäller Egypten är det att döma av all erfarenhet inte så att Mubarak vill sätta sin och den nuvarande regimens makt på spel. Snarare tvärtom. Hans utspel tolkas så att han tänker ställa upp för en femte sexårsperiod som president. Men det är lämpligt att ändra lite på villkoren.
USA, som skänker två miljarder dollar om året alltsedan Egypten slöt fred med Israel vill ju ha mer demokrati i arabvärlden. Det har varit val i Palestina, Irak och för första gången i Saudiarabien. Exemplen Georgien och Ukraina inspirerar Libanon att via folkstyre bli av med Syriens militära närvaro.
Kanske har Mubarak också låtit sig påverkas av Egyptens lika svaga som beundransvärda fredliga politiska opposition. Under parollen "kifaja", det är nog, har man sedan i höstas försökt väcka opinion för förändring, exempelvis avskaffande av det undantagstillstånd som rått alltsedan president Sadat mördades 1981 av islamister.
Kifaja är också en uppmaning till Mubarak att pensionera sig.
Presidentval går till så att parlamentet med tre fjärdedels majoritet enas om en kandidat som folket sedan kan säga ja eller nej till. Teoretiskt finns alltså ett slags folkmakt. I praktiken har systemet i Egypten precis som i alla andra arabländer som grundsten att de som har makten ska behålla den.
Mubarak är en viktig person när det gäller möjligheten att gå från olika slags auktoritära system till en ordning med fredliga, folklig förankrade maktskiften.
Egypten kan beskrivas som en polisstat där rättsväsendet används för att stoppa politisk opposition. Ändå är förutsättningarna för frihet och demokrati bättre här än på andra håll. Redan i kampen mot brittisk överhöghet för 80 år sedan utvecklades partisystem och yttrandefrihet. Trots djup fattigdom i en befolkning på nu kring 70 miljoner är Egypten ett jämförelsevis fredligt samhälle. Det finns ett samförstånd som exempelvis möjliggjorde en framgångsrik kamp mot islamistiska terrorister på 1990-talet.
Trots vanstyre under monarkin till 1952 kompletterat med kostsamma utrikespolitiska äventyr under Nasser till 1970 och sedan stagnation, politiskt och ekonomiskt, under presidenterna Sadat och Mubarak, har Egypten ändå haft bättre ledare än de flesta arabländer. Sadat bytte sida från Sovjet till väst. Han och Mubarak har sökt fred med Israel, på tvärs mot de breda massorna och framför allt de politiskt medvetna kretsarna.
Mubarak har i tv nyligen sagt att det inte är lätt att styra Egypten med dess begränsade resurser och överbefolkning "som tvingar mig att anstränga mig mycket". Han säger att han vill ta en paus, men att lämna presidentämbetet är inte lätt. Hur som helst är det folkets vilja som avgör vem som styr Egypten, om folket inte vill ha dig så kan du inte göra något åt det. Och om de vill ha dig kan du inte avgå.
I bästa fall utvecklas Egypten bort från dagens ordning där regimen i förväg bestämmer vad folket ska vilja. Men det är fler än de som misshandlats av polisen som tycker att Mubarak missat tidigare chanser och att det är "kifaja", både för honom och hans system. (SNB)
Utrikeskrönika