DEBATT: Är hemvändarna ointressanta?

Hemvändare möts av ointresse. Det intrycket får du, om du läser journalisten Ludvig Rasmusson och fotografen Ulla Montans bok Hemvändarna - Sveriges största "invandrargrupp". 2005 kom hela 14 000 svenska medborgare tillbaka till hemlandet efter jobb eller studier utomlands. För många blev hemkomsten långtifrån självklar. Det är inte alltid som hemvändares kunskaper värderas. Kanske är det så att Sverige helt enkelt slarvar bort hemvändarnas kunskaper och framför allt erfarenheter.
Ludvig Rasmusson, som vi ofta hör som originell krönikör i radioprogrammet God morgon världen, är klar med sin inställning. Många av de hemvändare han intervjuat säger att svenskarna visat minimalt intresse för dem. "Jag har lärt mig att aldrig säga ett ord om vad jag varit med om" är en replik som återfinns på många ställen i boken. Flera av de intervjuade tycker sig märka både ointresse och avundsjuka - kanske ett utslag av den berömda jantelagen ?
Ja, det är lite trist läsning. Ludvig Rasmusson drar slutsatsen att svenskar håller på att isolera sig internationellt. Men det är väl inte sant med tanke på alla svenskars resor och på att handeln med omvärlden ökar hela tiden. Och på att vårt beroende av omvärlden också ökar. Det märktes i och för sig inte under förra höstens valrörelse, där EU-frågan lyste med sin frånvaro, vilket nog inte skiljer oss från andra jämförbara länder.

I boken Hemvändarna intervjuas Jonas Bergström efter flera yrkesår i Frankrike. Han har mött ett kompakt ointresse för vad han sysslat med. "När jag berättar att jag bott utomlands i sex år byter folk gärna samtalsämne och säger något om att "värst vad det var kallt i helgen". Svensken rör sig helst, menar Jonas Bergström, inom sin "komfortzon" och vill inte in ta in nya intryck och erfarenheter. Han säger att utlandserfarenheten inte vägde tungt, när han sökte jobb.
Läkaren Ylva Jonsson-Strömberg, som arbetat för organisationen Läkare utan gränser i flera perioder, bland annat fem år i Sierra Leone. Nu bor hon sedan några år hemma med familj.

Hon tycker att det var tufft att komma hem. Men också mycket lärorikt. Du lär dig att bli mindre gnällig om du utomlands sett nöden och fattigdomen. Hem från inbördeskrigets Sierra Leone möttes Yla Jonsson-Strömberg av att den stora frågan på hemmaplan var förseningar på gröna linjen på tunnelbanan i Stockholm. Ylva tyckte att detta var töntigt, eftersom det finns större bekymmer i världen. Det gick ju till exempel att ta bussen i stället.
I den frågan håller jag gärna med Ylva Jonsson-Strömberg. Problem som exemplet med försenade tunnelbanetåg tenderar ibland att växa utan alla proportioner. Och vi letar hela tiden efter syndabockar, som helst skall avsättas. Där de avsatta sedan gärna framträder och öppet berättar hur ledsna och besvikna de är på sig själva.

I övrigt känner jag inte riktigt igen mig. Jag tycker nog att omgivningen i olika lägen velat lyssna på våra utlandserfarenheter, särskilt om olika länders traditioner, kultur- och familjemönster.
Men visst finns det allmänt rätt mycket sanning i Ludvig Rasmussons bok. Jag kan inte komma på varför det är så. Tror inte att jantelagen är hela sanningen.
Men för såväl svenskt näringsliv som offentliga sektorn måste väl utlandserfarenhet hos en arbetssökande vara en fördel, om han eller hon besitter den formella kompetens som krävs för jobbet?

Debatt: Är hemvändarna ointressanta?