Det är en händelse som ser ut som en tanke att filmen om Margaret Thatcher visas mitt under brinnande finanskris. På många sätt påminde 1970-talets Storbritannien om 2010-talets Grekland och vägen ur den krisen visade sig gå genom kapitalet, tack vare staten och dess medborgare. Allt som krävdes var att öppna upp marknader, ge människor makt över sin vardag och slå vakt om allmänintresset i stället för särintressen såsom privilegierade fackförbund.
Under vår tids kris har det i stället blivit högsta mode att lägga hela skuldbördan på stora delar av näringslivet. Senast den här veckan har över 60 000 personer undertecknat Aftonbladets ränteuppror, riskkapitalbolag har blivit ett skällsord och på EU-nivå vill en kraftig majoritet lösa finanskrisen genom att straffbeskatta finansiella överföringar. Det märks till och med i populärkulturen där skurken i Hollywoodfilmer inte sällan är ett multinationellt företag med stora planer för världen. Frågan är ifall all skuld och hela bördan enbart ligger på en part eller om såväl staten, kapitalet och dess konsumenter har ett gemensamt ansvar.
Förr demonstrerade människor utanför Vita huset, riksdagen och stadshuset men i dag har politikerna varit så skickliga på att fly det egna ansvaret att hela ilskan riktas utanför Wall street, riksbanken och lokala bankkontor. Occupy-rörelsen som skriker slagord mot bankerna och samtidigt lånar dess toaletter är barn av sin tid. Många är arga men är samtidigt helt beroende av den överlägsna marknadsekonomin. Sanningen är att vi alla har ett ansvar för krisen.
Det krävs en låntagare för att det ska kunna finnas en långivare. Det krävs en väljare för att det ska kunna finnas en beslutsfattare. Det krävs framförallt en köpare för att det ska kunna finnas en säljare.
En av Sveriges mest framgångsrika företagare Jan Stenbeck lär ha sagt att politik slår pengar, men teknik slår politik. Tack vare ny teknik, nya smarta telefoner och Internets oändliga möjligheter avslöjas näringslivsskurkarna. Miljardkoncerner förvandlas till smulor ifall det inte beter sig schysst, tillmötesgår kunder och tar hand om sina anställda. Må det vara äldreomsorgens villkor, bankdirektörers lägenheter eller klädestillverkning i fattiga länder. Vi är alla informerade på ett sätt som saknar motstycke och aldrig förr har vanliga människor haft så mycket makt.
Ingen kommer undan medborgarmakten. Efter att finans- och skuldkrisen 2008 slog till med fullt kraft mot Europa och USA har ansvarslösa stats- och regeringscheferna i land efter land röstats bort. Det gäller Storbritannien, Portugal, Spanien, Ungern, Grekland och Italien.
På andra sidan Atlanten förlorade republikanerna presidentposten och inför hösten skiljer nu mindre än två procentenheter mellan Obama och republikanernas troliga kandidat Mitt Romney.
Poängen med valfrihet är inte att kunna välja, det är att kunna välja bort.
Om vi alla tar vårt lilla egna ansvar i den stora finanskrisen och väljer bort giriga banker, väljer bort usla äldreomsorgsföretag och framförallt röstar bort dåliga politiker skulle världen bli bättre.
Låt oss verka i Margaret Thatchers anda och ta till oss hennes visdomsord från den nya filmen:
"If something’s wrong, they shouldn’t just whine about it. They should get in there and do something about it. Change things".