DEBATT: Alltid dyker det upp någon bekant

Jag tillbringade ett par härligt soliga vårdagar i huvudstaden förra veckan. Vi skulle bara träffa lite bekanta och vi träffade fler än vi räknat med. Det är inte så dumt att strosa omkring i Stockholm när det är fint väder och när man inte har några plikter. Det är en vacker stad och det finns mycket att se på, men det räcker att bara slå sig ner och se på alla som skyndar förbi.
Själv tillbringade jag mycket tid med att bara sitta och kika. Affärer i allmänhet, och klädaffärer i synnerhet, gör mig nervös och illa till mods, så det är bäst för alla inblandade om jag väntar utanför. Det gör jag så gärna när det är fint väder. Jag hann bland annat, helt oplanerat, med att se LRF:s demonstration på Sergels torg på det viset.
Många bekanta ansikten svepte förbi bland plakat och gula kepsar. Det är sällan man ser en traktor på Sergels torg eller bönder med vinande motorsågar i högsta hugg.

När vi ändå var i Stockholm skulle vi passa på att se på en mycket gammal bok som finns på Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien. Det var inte helt lätt att få tillstånd att se boken, som är ytterst värdefull. Tidigare generositet från akademiens sida har lönats med stölder. Men jag fick lov i alla fall och på fredagseftermiddagen en tid för ett möte.
I mycket god tid stod vi på Grev Turegatan, det var en timma kvar till mötet. Så vi slog oss ner på en uteservering där vi inhandlade de dyraste smörgåsarna någonsin, hittills. Men goda var de och när de var slut hade vi all tid i världen att se oss omkring.
Vi var omgivna av unga människor som antingen talade i mobiltelefon, sörplade "latte" eller petade i sallader som kostade som ett par smörgåsar minst. Östermalm är fortfarande Östermalm. En rolig detalj var att nio av tio av ungdomarna bar på enormt stora solglasögon, uppenbarligen ett mode. Till och med jag kände igen några firmanamn på glasögonen och förstod att de var mycket dyra.

Allvaret i ungdomarnas framtoning och den nästan identiska utstyrseln gjorde oss fnissiga och för att leda över tankarna på något annat så sa jag till min fru:
- Några tvärgator härifrån bor min gamle barndomsvän Peter Månsson. Du ska se att han kommer och går förbi här snart.
Ni har väl redan gissat hur det gick?
Jodå, ett par minuter senare kom Peter i egen hög person och strosade gatan fram med ansiktet lyft emot solen. Han skulle inte gå den gatan egentligen, men tog en liten omväg för att solen sken så bra just på Grev Turegatan.
Vi hann byta några ord innan han måste skynda vidare och vi kunde slinka in i portgången intill, precis i tid för vårt avtalade möte.
Så visst träffade vi flera gamla bekanta än vi räknat med.

Debatt: Alltid dyker det upp någon bekant