Alltför riskabelt att vara småföretagare
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I början av oktober blev min pappa svårt sjuk. Han hade just fyllt 68 år när han fick diagnosen: Långt framskriden cancer, aggressiv och obotligt. Läkarna gav honom veckor, på sin höjd månader kvar att leva. Pappa ville dö hemma. Vi barn är spridda över landet och har turats om att vara i Härnösand, där våra föräldrar bor, för att hjälpa mamma att uppfylla hans önskan. Det har varit en vedervärdig tid, samtidigt som det är ett privilegium att få möjligheten att säga allt som måste sägas innan det är för sent. Under den här tiden har arbetet kommit i andra hand. Pappa gick bort i slutet av januari. Vi lyckades nästan göra honom till viljes. Han låg bara på sjukhuset den sista veckan.
Min syster är gymnasielärare. Hon har fått ersättning från försäkringskassan för vård av anhörig och varit ledig från jobbet utan löneavdrag. Hennes ekonomi påverkades bara marginellt. De flesta tycker säkert att det är så det ska vara. Sorgen är tung nog att bära och anhörigas insatser är av stor vikt vid svåra sjukdomar. Själv har jag inte fått ut ett öre från försäkringskassan. Som småföretagare är jag i praktiken avstängd från sjukförsäkringen. Trots att jag förra året betalade 32.400 kronor i premie.
Anledningen är att regelverket är utformat för stora organisationer, privata och offentliga. På den offentliga sidan är intäkterna på förhand givna. I det korta perspektivet finns ingen koppling mellan individens insats och det ekonomiska resultatet. Tvärtom kan sjuka medarbetare och uppskjutna aktiviteter ge besparingar. I ett större företag är intäkten ofta prylar som står på lager.
Sjuka medarbetare påverkar kortsiktigt inte intäkterna. Större organisationer är också dimensionerade för att en viss del av styrkan alltid är frånvarande. Ur det storskaliga perspektivet är åtgärder som arbetsgivareperiod, medfinansiering och rehabiliteringsansvar relevanta. Samma åtgärder gör att småföretagare inte har råd att vara sjuka.
I mitt fall är bolagets enda intäkt min tid som konsult. Är jag sjuk, så kommer det inte in några pengar. En gammal sanning är att det inte går att bli rik på arbete. Det vet varje småföretagare ända in i märgen. Det är omöjligt att bygga upp en ekonomisk buffert i företaget för att täcka kostnader för eventuella sjukdomar. Den som budgeterar för sånt blir för dyr och får inga jobb.
Min pappa var socialdemokratisk politiker, fram till sin död ledamot av kommunstyrelsen i Härnösand. Han var tidigare fackligt aktiv, bland annat som förhandlare i ett LO-förbund. Pappas sjukrum förvandlades tidvis till ett partimöte när kommunpolitiker och riksdagsmän kom på besök.
I detta forum har jag flitigt diskuterat småföretagarnas problem. Svaren jag fått av besökande politiker kan sammanfattas i ?Det hade jag ingen aning om?. Småföretagare finns inte med på den politiska agendan, utom när det handlar om vem som ska skapa framtidens jobb. Dessutom fick jag klart för mig att frågan är synnerligen svår att hantera. Småföretagarna är många och sällsynt friska.
Jag har full förståelse att man i ett generellt system inte kan ta hänsyn till deras situation. Rimligt vore att denna grupp frikopplas och på egen hand eller i grupp får upphandla en anpassad försäkring. Men det faller på finansieringen. Småföretagarna är den enda större grupp som går med överskott i försäkringssystemet. Vem ska annars betala? I ett större perspektiv blir resultatet orimligt. Småföretagarna förväntas både skapa nya jobb och finansiera sjukförsäkringssystemet. Jag får det inte att gå ihop.
DEBATT
Janne Näsström, Fårhult, är småföretagare.
Janne Näsström, Fårhult, är småföretagare.