Alliansfria rörelsens röra av allianser
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Rörelsens första toppmöte hölls i Belgrad 1961 i enpartistaten Jugoslavien och under ledning av diktatorn Tito. Det senaste toppmötet avslutades i helgen i Havanna på Kuba, som är ordförande de närmaste åren, med Fidel Castro som formell ordförande.
I sin slutdeklaration hyllar Alliansfria rörelsen demokratin men det heter också att varje land självt bestämmer sitt styrelseskick. Speciellt nämns Venezuela och Kuba. Alliansfria rörelsens oförmåga alltsedan start att i praktiken erkänna demokrati och mänskliga rättigheter som en begränsning på diverse potentaters rätt att vinna och behålla makten är en god anledning att hålla sig borta.
Nu blev toppmötet i Havanna en arena för sådana som Vitrysslands och Zimbabwes folkförtryckare, medan Sudan kunde försvara att man inte ville ha någon FN-trupp i Darfur och Nordkoreas regim framställa sig som offer för USA.
Det är nog för Sverige, Finland, Schweiz och Österrike att umgås med hel- och halvdiktaturer i FN, där en grundidé ju är att vara allomfattande. Vi behöver inte Alliansfria rörelsen.
Valet av den skröplige kubanske Lider Maximo, högste ledaren, skulle kunna tolkas som att rörelsen också befinner sig i själatåget. Men inte alls. Inte så länge sådana som Venezuelas president Hugo Chavez behöver rörelsen i sitt idoga byggande av allianser mot USA.
Rörelsens initiativtagare Indien, Indonesien, Egypten och Jugoslavien kände sig på 1950-talet klämda mellan väst och kommunistblocket. Nehru, demokrat, Sukarno, mindre så, och de militära makthavarna Nasser och Tito var starka ledare som hade intresse av att visa upp sig tillsammans och ställa krav - på väst.
Liksom då finns alltså två riktningar, diktaturer och demokratier. Liksom då förenas medlemmarna också av oviljan mot dominanta makter. USA uppfattas nu vara ensamt i den rollen.
Raul Castro ledde på vägnar av storebror vad han kallade ett "härligt möte" som fördömde Israel och stödde Irans rätt att utveckla kärnkraft.
USA ligger lågt. Man har trots allt många sympatisörer i Alliansfria rörelsen. USA har alltid sett den som i grunden fientlig, men numera påverkbar.
Sovjet försökte på sin tid utnyttja Alliansfria rörelsen för att flytta fram sina positioner i "tredje världen". Denna gång sände president Vladimir Putin ett budskap till Havanna om att rörelsen är "nyckelelement i de internationella relationerna". Som tur är stämmer det inte.
Kina uppfattades förr som aggressivt i både Sydostasien och Indien, men är sedan 1992 observatör i Alliansfria rörelsen. Regimen i Peking tycks ha utvecklat en förmåga att vara om inte vän så partner med alla i sin så kallade "fredliga uppstigning" till världsmakt. (SNB)
Utrikeskrönika