Den brittiske EU-parlamentarikern Daniel Hannan frågade sig nyligen i kolumn i The Telegraph (15/7) ifall det faktiskt fanns någon som ville gå med i EMU idag. Han kunde bara hitta en grupp, nämligen den svenska regeringen. Hannan konstaterar att det är smått bisarrt att ett av de länderna som klarat krisen bäst, mycket just tack vare att vi stått utanför EMU, vill gå med i det sjunkande skeppet. Trots de senaste årens händelser är såväl Moderaterna som Folkpartiet stora anhängare av ett svenskt medlemskap.
Det är dock en åsikt som bör revideras. Ett svenskt medlemskap i EMU vore varken klokt ur strikt ekonomisk synvinkel eller något som skulle bidra till ökad ekonomisk frihet.
Teorin bakom valutaunionen handlar om så kallade optimala valutaområden. Enkelt uttryckt innebär det att ju mera integrerade ekonomierna i ett område är, desto större skall området vara för valutan. Det finns visserligen stora skillnader mellan Stockholm och Norrland, men inte så stora att vi behöver olika valutor inom landet. Tidigare trodde man även att skillnaderna mellan länder som Tyskland och Finland å ena sidan, och Grekland och Portugal å andra sidan, inte var så stora heller. Verkligheten har dock visat sig annorlunda.
Medan norra Europa har klarat krisen relativt bra, tack vare stabila regelverk och kompetenta politiker, har södra Europa fått stora problem. Låg tillväxt, låga produktivitetsökningar inom industrin och käbblande politiker har skapat enorma underskott som inte kommer kunna betalas tillbaks på generationer. De strukturåtgärder i form av enklare byråkrati, liberalare arbetsrätt och avregleringar som hade förminskat krisens effekter har inte genomförts. Tvärtemot vad som förutspåddes har Europas ekonomier inte integrerats mera. De kulturella och strukturella problemen är fortfarande så stora att arbetskraften inte söker sig till de mest lönsamma sektorerna och bort från de länderna med stora problem.
Det är möjligt att Grekland kommer att klara sig ur krisen, men det kommer i så fall krävas åtgärder som är otroligt politiskt smärtsamma och som kommer ta många år att genomföra. Det är också möjligt att resterande EMU-länder genomför de reformer som krävs, men än så länge ser detta inte ut att ske.
Att Sverige har befunnits utanför valutaunionen har inneburit att krona sjönk i värde när krisen var som värst, vilket gynnade exportindustrin. Likaså stiger kronan nu då det återigen går bra för Sverige, vilket förhindrar en överhettning. Dessutom har såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar genomför nödvändiga reformer vilket gjort svensk industri väldigt konkurrenskraftig, även om det givetvis finns utrymme för flera åtgärder.
Givet den utveckling som skett under valutaunionens korta historia och givet hur framtiden ser ut att utvecklas finnas det ingen anledning för Sverige att gå med i EMU. Det skulle inte öka vår ekonomiska frihet och det skulle bara innebära att vi fick dras med de skuldproblemen som ovansvariga länder dragit på sig. Det finns varken ekonomiska eller ideologiska anledningar som kan försvara de enorma nackdelarna som ett medlemskap skulle föra med sig och de borgerliga partierna borde snarast ompröva sin hållning i frågan.