Afrika är det nya Kina, sade finansminister Anders Borg vid ett besök i tre afrikanska länder för snart ett år sedan. Sju av världens tio snabbast växande ekonomier finns där.
Borgs syftar på att Afrika verkar ha en chans att utvecklas som Kina och övriga Östasien.
Men Afrika kan kallas det nya Kina även på så sätt att Kina tar över.
I Financial Times skrev Nigerias centralbankschef Lamido Sanusi nyligen om hur Afrika måste skaka av sig sin romantiska syn på Kina och inse att det är lika mycket en konkurrent som en partner:
”Kina tar våra råvaror och säljer oss industrivaror. Detta var också kolonialismens väsen. (…)
Afrika måste inse att Kina precis som USA, Storbritannien, Brasilien och alla andra är i Afrika inte för att främja Afrikas intressen utan sina egna.”
Sanusi är inte ensam. Kinas växande inflytande i Afrika är en favoritsnackis bland dem som intresserar sig för globala maktskiften.
Första utlandsresan för Kinas nye president Xi Jinpeng gick till grannen Ryssland och Afrika.
I Tanzania höll han ett linjetal om hur ömsesidigt gynnsamma relationerna Kina-Afrika är.
I Sydafrika deltog han i ett toppmöte mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Detta är BRICS, en gruppering som i alla fall låtsas ha gemensamma mål, med udden mot väst.
Sista stoppet för Xi Jinpeng var Kongo-Brazzaville, ett bra exempel på Kinas linje i Afrika. Kina satsar stort på landets infrastruktur – och får dess olja.
Under 00-talet mer än fördubblades handelsutbytet mellan Afrika å ena sidan, USA och EU.
Men handeln mellan Afrika och Kina ökade sju gånger, med Brasilien sex gånger och med Indien fem gånger.
Sedan 2009 är Kina Afrikas största handelspartner.
Indien arbetar hårt för att hävda sig på andra sidan Indiska oceanen.
Brasilien, världens sjätte ekonomi, är en aktiv spelare särskilt i länder med vilka man delar det portugisiska språket.
Men det stora intresset knyts till Kina, uppskattat av Afrikas makthavare för sin förmåga att förverkliga stora projekt och för att inte ställa besvärliga frågor om mänskliga rättigheter. Men det är inte bekymmersfritt. Kritik mot Kina kommer från topp och botten.
Borgs uttalande om att Afrika är det nya Kina gjordes i Zambia. Vid en gruvstrejk där 2010 blev svarta arbetare beskjutna av kinesiska arbetsledare. 2011 valde Zambia en ny president som invänt mot kinesiskt uppträdande. I fjol dödades en kinesisk direktör vid protester bland svarta arbetare i en kolgruva.
Inflyttningen till Afrika av mellan en och två miljoner kineser, ofta handelsmän, är också kontroversiell. Inte alltid är närvaron uppskattad. En parallell kan dras med indierna som kom på den brittiska tiden. Deras framgång väckte avund. 1972 kastades de ut från Uganda.
Kina verkar kunna lära av historien och sina egna misstag. Men debatten går vidare och problemen lär dröja kvar – tills Afrika får en ordning som innebär att utvecklingen drivs inifrån. Där är vi inte än.