DEBATT: All heder åt Odenberg

Det svenska försvaret har många och dyra uppgifter. Dels skall det se till att det finns svenska soldater ute på fredsbevarande uppdrag i oroshärdar, främst Kosovo och Afghanistan. Ett arbete som är mycket dyrt, eftersom soldaterna måste ha bästa tänkbara utrustning för att inte utsättas för högre risker för sin säkerhet än vad som är oundvikligt och för de svåra logistiska förhållandena i olika länder.
Att försvaret också skall garantera Sveriges nationella säkerhet och bistå civilsamhället i tillfällen av kris är något som verkar bortglömt idag, men som alltid är relevanta och kostnadskrävande uppgifter.
Försvarsmakten är en myndighet som det finns mycket pengar att ta ifrån när allahanda politiska verksamheter skall bekostas, utan att det väcker så stora protester eftersom Sverige trots allt inte varit i krig på nästan 200 år. Men försvaret av medborgarna och upprätthållandet av den nationella säkerheten är inte vilken budgetpost som helst, det är själva kärnan i statens verksamhet.
Om inte staten kan garantera sina medborgares säkerhet från yttre hot så blir all annan verksamhet helt plötsligt mindre relevant. Att spara in pengar på försvarsmakten är inte samma sak som att spara på Handelsflottans kultur- och fritidsråd eller Nämnden för hemslöjdsfrågor.

En av anledningarna till att det svenska försvaret är så dyrt är att så mycket av försvarsmaterialet kommer från svenska företag vilket medför dyra utvecklingskostnader och långa bindande kontrakt. Men detta är priset som Sverige måste betala för att kunna stå fritt från Nato. Eftersom det i dagsläget inte finns något politiskt stöd för ett medlemskap, så måste Sverige fortsätta med att köpa och utveckla eget material.
Det är omöjligt att både ha kakan och äta den samtidigt, alltså att både köpa billigare amerikansk och brittisk utrustning samtidigt som man med trovärdighet behåller alliansfriheten. Att svenskproducerade ubåtar, pansarfordon och stridsflyg håller världsklass är ännu ett argument för fortsatta höga kostnader.
Att spara in pengar på utlandsstyrkan är givetvis också förkastligt, de som frivilligt väljer dessa riskfyllda uppdrag förtjänar den bästa utrustning som Sverige kan erbjuda. När svenska elitsoldater utsattes för ett sprängdåd förra året avled två och en skadades allvarligt eftersom deras bil saknade modernt splitterskydd vilket inte får inträffa igen.

Mikael Odenbergs avgång visar tydligt att den svenska regeringens iver att spara på försvaret är fullkomligt orimlig givet de säkerhetspolitiska omständigheterna som råder just nu. Det är omöjligt att genomföra enorma besparingar samtidigt som regeringen skall uppfylla sitt vallöfte om att öka den svenska utlandsstyrkan och garantera svensk säkerhet. Att Ryssland har fyrdubblat sina försvarsutgifter, kränkt svenskt marint territorium och återupptagit strategiska bombflygningar gör behovet av ett förstärkt invasionsförsvar än mera nödvändigt.
Regeringen måste finna andra vägar för att finansiera de skattesänkningar som de har tänkt planera in i höstbudgeten. Givetvis skall en borgerlig regering göra sitt yttersta för att minska inkomstskatterna, men det får inte komma till priset av försämrad säkerhet. Klokare vägar vore istället att låta utlandsstyrkan finansieras inte via försvarsbudgeten utan istället biståndsbudgeten, eftersom utlandsstyrkan ju är en mycket effektiv form av bistånd.
Det finns vidare över 500 svenska myndigheter, många av vilka det skulle ha mycket liten negativ effekt för medborgarnas liv om deras anslag kraftigt minskade eller rent av lades ner. Det vore ytterst lämpligt om finansministern valde att ta pengar från stängselnämnden snarare än försvarsmakten.

Debatt: All heder åt Odenberg