Ali Larijani: Iran är en demokrati
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Shah-regimen var en diktatur, OK. Men i väst tycker man inte att Irans styresform uppfyller villkoren för demokrati.
Irans författning är en fascinerande kompromissprodukt, en blandning av det gudliga och världsliga. Systemets praktik har varit en ständig hård maktkamp, genom utrensningar och krig, terror och motterror, censur och frihetssträvanden.
Ali Larijani tillhörde gardet av unga entusiaster bakom aiatolla Ruhollah Khomeiny. Född 1958 i den för shiamuslimer heliga staden Najaf i Irak blev han bara 22 år gammal chef för den statliga televisionen. Han gick vidare till posten som minister för revolutionsgardet, den pålitligt islamistiska elitstyrkan vid sidan av den reguljära krigsmakten. 1994-2004 var han åter tillbaka som etermediechef. Han såg till att programmen var islamiskt korrekta, vid en tid då pressen blev mera frispråkig.
Larijani ingick i en hemlig grupp som på uppdrag av aiatolla Khamenei (högste ledaren sedan 1989) skulle stoppa de onda krafterna i kulturlivet under de mera toleranta presidenterna Rafsanjani (1989-1997) och Khatami (1997-2005).
Larijani ställde upp i presidentvalet i juni i fjol. Han fick sex procent av rösterna i första omgången. I den andra var veteranen Rafsanjani favorit, men slogs sensationellt ut av Mahmoud Ahmadinejad.
Denne, född 1956, är nu den mest kände företrädaren för en ny generation militanta, moraliskt oförvitliga företrädare för den islamiska republik som aspirerar på en ledande roll i sin del av världen, och som vill vara en stark "pol" i den multipolära värld man eftersträvar - med udden riktad mot USA och väst.
I fjol var Ahmadinejad och Larijani rivaler. Kanske är de alltjämt rivaler på hemmaplan, i den snåriga maktkamp där det oavsett vad man vill gäller att presentera sig som mera äkta islamisk än någon annan om man ska ha en chans.
Larijani är av fin familj. En bror är medlem av det tolv man starka väktarrådet. Det bestämmer vilka som får kandidera i val. Hälften av rådet utses av aiatolla Khamenei, hälften av regeringen. En annan bror har varit biträdande utrikesminister och kallas nu Khameneis chefsideolog. Larijani är gift med dottern till en annan aiatolla.
År 2004 utsågs Larijani av Khamanei till medlem av Irans nationella säkerhetsråd. Sedan i fjol är han Irans ansikte i kontroversen med internationella atomenergiorganet IAEA, USA, EU men även Ryssland och Kina i frågan om Irans utveckling av kärnkraft.
Iran försäkrar att dess nukleära program inte syftar till att skaffa sig kärnvapen. Sådana behöver man inte, däremot kärnkraft, säger Larijani, för om tjugo år är oljan slut och då har landet 100 miljoner invånare (i dag 70).
De ovan nämnda länderna har erbjudit Iran ett paket av lockande förslag i utbyte mot kontroll av att Iran inte skaffar sig bränsle till kärnvapen.
I flera år har det till och från varit kontakter i frågan, senast i Berlin mellan Larijani och EU:s utrikeschef Javier Solana. Larijani kallas personligen angenäm. Men i sak lika oböjlig som chefen Ahmadinejad. Å ena sidan - inget iranskt kärnvapen. Å andra sidan - inte en dags avbrott i den upparbetning av uran som kan ge kärnbränsle.
Kanske är felet med omvärlden att den inte är religiös nog. Ty Iran säger att det är mot islam, det är haram, förbjudet, att ha kärnvapen. (SNB)
Utrikeskrönika