Ädelreformen knäckte många
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men när jag analyserar situationen utifrån egna erfarenheter finner jag att läget är mer komplicerat. Sjukskrivningskulturen verkar även ha drabbat de myndigheter som administrerar systemet.
Jag har bra koll på ett stort problemområde, kvinnor som blivit sjukskrivna efter belastningsskador i hemtjänsten. Orsaken är ett huvudlöst beslut för snart femton år sedan som gick under namnet Ädelreformen.
Syftet med reformen var att våra äldre skulle få ett värdigt slut på livet i trygg hemmiljö. En vacker tanke. Ansvaret för äldrevården överfördes från landstinget till kommunerna. Resultatet blev att långvårdsklinikerna tömdes. Människor i livet slutskede skickades hem för att vårdas i sina bostäder av hemtjänstpersonal.
Hemtjänsten var tidigare en social verksamhet som handlade om att aktivera de äldre. Merparten av de anställda hade varken utbildning eller fysiska förutsättningar för tung sjukvård. När landstingen dessutom skickade hem patienter i snabbare takt än beräknat, hade kommunerna inte tid/råd att skapa sjukhemsplatser eller anpassa bostäderna för tung sjukvård. I många fall saknades nödvändiga hjälpmedel som höj- och sänkbara sängar och patientlyftar.
Följden blev knäckta ryggar på löpande band. Hemtjänstpersonalen smet inte från jobbet och sjukskrev sig i onödan. De bet ihop och dämpade smärtan med värktabletter. Till sist gick det inte längre utan fler och fler blev sjukskrivna.
Arbetsgivarna, landets kommuner, struntade i det lagstiftade rehabiliteringsansvaret. Märkvärdigt många kvinnor fick standardiserade diagnoser. Kärring över 50 år ansågs lida av naturliga åldersförändringar, kärring under 50 ansågs ha överrörliga leder. Det är diagnoser som ser ut att vara skräddarsydda för att frita arbetsgivaren för rehabiliteringsansvar.
Resultatet blev långtidssjukskrivningar som utmynnade i hot om avsked. Västerviks kommun har till exempel som policy att bara rehabilitera tillbaka personal till jobbet som förstörde deras hälsa. Om det misslyckas så blir det slutligen avsked med motiveringen arbetsbrist.
Arbetsförmedling och försäkringskassa vet inte vad de ska ta sig till med dessa kvinnor. Hela arbetet präglas av en rädsla att göra något som skapar prejudikat. Hjälper man en så finns risken att tusentals andra ställer samma krav. Därför blir det ingen rehabilitering ens när dessa kvinnor förlorat jobbet och har laglig rätt att få hjälp tillbaka till arbetsmarknaden. Sjukskrivningar och arbetslöshet förvandlas till förvaring i väntan på beslut om sjukpension.
Slutsatsen är att det handlar om ett systemsammanbrott, inte om att enskilda individer är lata. Däremot är allt för många lydiga, tror att arbetsförmedling och försäkringskassa vill medborgarnas bästa och låter sig passiviseras.
Svar:
Nej, den åberopade ledaren utgör ingen "beskyllning att svensken hellre går sjukskriven och jobbar svart än bidrar till vår gemensamma försörjning".
Däremot noterar den huvudsakligen ett par återkommande iakttagelser i olika studier av det till synes allt sjukare Sverige:
Sjukfrånvaron påverkas av dels försäkringsystemets utformning och tillämpning, dels konjunkturväxlingarna och tillgången på arbete.
Det förefaller uppenbart att omfattningen av sjukfrånvaron speglar också annat än arbetsoförmåga till följd av sjukdom. Men det är det senare sjukpenningen är till för att kompenserna.
Detta finns det goda skäl att göra någonting åt, liksom åt de problem som Janne Näsström beskriver.
Systemets sammanbrott är uppenbart inte bara för honom.
VT:S LEDARREDAKTION
DEBATT
Janne Näsström, Fårhult, är småföretagare.
Janne Näsström, Fårhult, är småföretagare.