När stortinget inbjöd kung Carl Gustaf tackade han först nej till att 17 maj fira 200-årsdagen av Norges grundlag. Motiveringen var att Sveriges statschef inte deltar i andra länders nationaldagsfirande. Danmarks drottning Margrethe hade tackat ja.
När kritik hördes påpekades att kungen ju skulle delta i ett seminarium på Stockholms slott om det som hände 1814: att Danmark till Sverige avträdde Norge; att norrmännen föredrog självständighet och på Eidsvoll 17 maj, förutom att anta sin grundlag, även valde den danske prinsen Christian Frederik till kung; att Sveriges tronföljare Karl Johan, grundare av Bernadottedynastin, angrep Norge som efter ett kort krig, det sista mellan nordiska länder, accepterade en gemensam monark, snart Karl Johan. Men grundlagen fanns kvar, med de ändringar personalunionen med Sverige krävde.
Norge talar om mirakelåret 1814.
Det behövdes lyckligtvis inget mirakel för att svenska hovet skulle ändra sig. Med hänvisning till att man fått ”kompletterande information” om 200-årsjubileet meddelades att kungaparet ändå skulle komma till Eidsvoll, strax nordost om Oslo.
Den 5 maj hölls i Bernadottebiblioteket på Stockholms slott seminariet om händelserna 1814.
Även kung Carl Gustaf och Norges kronprins Haakon höll tal.
Kungen: ”Våra båda länders gemensamma förfader Karl XIV Johan, en man med stor erfarenhet, framhöll ständigt fredens avgörande betydelse för ett lands välgång.”
”Förfadern” började alltså med ett krig mot Norge.
Kronprins Haakon sade att unionen band våra länder samman, men inte starkare än att det var möjligt att upplösa den på fredligt sätt.
Vilket skedde när tiden var mogen. Det var den inte under unionens första årtionden. 1814 var Norge utfattigt och hade inte styrt sig självt sedan 1380. Nu fick man tid att växa, ekonomiskt och politiskt, med storebror Sverige som sparringpartner, tills förutsättningarna fanns för att bli ett land jämbördigt med och ställvis klart överlägset sina gamla härskare i syd och öst.
Kravet om självständighet sköt inte fart förrän mot slutet av 1800-talet, när nationalismen spred sig i Europa, på gott och på ont.
I 91 år styrdes Norge både från Kristiania/Oslo och från Stockholm. I Odd Inge Skjaeveslands bok ”Ministerhotellet. Unionens glemte maktarena” skildras vad som hände i de norska ministrarnas hus på Blasieholmen, tvärs över Strömmen från Stockholms slott.
Skjaevesland skriver att historikerna inte ger någon entydig bild av om Karl Johan var bra eller dålig för Norge.
Karl Johan kom till Norge som erövrare. Mot slutet av sitt liv ska han ha varit närmast folkkär. Oslos paradgata fick hans namn och han står pampig ryttarstaty utanför slottet. Karl Johan ogillade 17 maj-firandet, symbolen på Norges självständighet. Men på hans gate firas det som ingen annanstans.
Och vad hände med Christian Frederik? Jo, han blev småningom kung av Danmark. Och nu, på beställning av stortinget, även staty, med utsikt över Karl Johan, invigd i närvaro av kung Harald, ättling till den danske prins som 1905 med namnet Haakon ersatte kung Oskar II.
Danskarna verkar ha sinne för revansch.