IAN KOEHL: - Grymt, sade grisen

"Det är gott om tigare och grymtare i svensk kollektivtrafik, fast långt ifrån bara där. Medan den afrikanska buffeln har decimerats av jakt och numera främst återfinns i nationalparker, står den svenska stammen stark." Så beskriver Svenska Dagbladets politiske redaktör PJ Anders Linder i en kolumn svenskens sinne för hänsynsfullhet - eller avsaknad av detsamma - med rubriken "Vi behöver en väckelse för vänlighet och hyfs". Han tar upp saker som követt, att ursäkta sig om man råkar stöta in i någon, och att resa sig för gravida, äldre och andra i behov av sittplatser i kollektivtrafiken. Alla goda exempel på där det finns möjligheter till förbättringar - även om de var för sig kan sägas utgöra mer eller mindre marginella företeelser. För att förminska artighet till frågan om vem som ska sitta var och i vilken ordning på bussen, vore att tappa bollen. Det är inte det saken handlar om. Det handlar snarare om i vilken utsträckning vi uppbådar uppmärksamma och tillgodose våra medmänniskors eventuella behov. När allt kommer omkring befinner vi oss bara ett par generationer från ett glesbefolkat bondesamhälle, som kom upp sig med "freden, vaccinet och potäterna" enligt en sliten lakonisk travestering av en kärnfull Esaias Tegnér. Ett bondesamhälle som på grund av jordreformer under den agrara revolutionen särade på ett strävsamt och socialt folk och ersatte dess gemenskap med en utsatt ensamhet i ett redan kallt och mörkt land. Detta omvittnat exempelvis i effekterna av åtgärder som de så kallade storskiftena, som med bestämda regler instiftades runt tidigt 1800-tal, och slet upp de organiskt framväxta gamla radbyarna och ersatte dem med enskilt belägna gårdar med sammanhängande jordinnehav. Eller är påståendet om svenskens bufflighet en misskreditering? Handlar detta i stället om en kulturell rekyl, en motreaktion på nidbilden av svenskens till självutplåning angränsande blyghet? En övergångsfas vi måste gå i genom för att en globaliserad värld kalibrera oss som världsmedborgare i en värld där all generositet, betänklighet och solidaritet inte uttrycks och inte ska uttryckas i abstrakta, anonyma resursfördelningssystem - utan i realtid, mellan gemene man, utan blankettbyråkrati och kölappsapparater? En del av förklaringen till svenskens möjliga brist på artighet skulle kunna härledas till 68-revolutionens tankeskifte. I det nya samhället omtolkades inställsam artighet som dubiöst kurtiserande som inte hörde hemma kamrater emellan i det nya klasslösa samhället, fritt från moralismens bojor, och skulle kastas ut med den nya ordningen fostervatten. Förlegad formalitet förknippades med borgerliga ideal - ergo förkastlig kulturhistorisk barlast i det framväxande gymnastikskornas, jeansens och tuggummituggandets högkultur. Men att artighet skulle vara en klass- eller generationsfråga tillbakavisas av en inringare till P1 Morgon på Sveriges Radio, i ett inslag som behandlar sedernas förfall. Inringaren skjuter till att "man behöver inte vara Dalai Lama med alla", men menar att det skadar inte med ett leende då och då. Enligt honom handlar det helt enkelt om uppfostran. Den uppfattningen bekräftas av folkvettsexperten Magdalena Ribbing, också hon intervjuad i programmet. Hon menar att det inte är ungdomarnas fel att de "inte är artiga i den mån man kunde önska", utan att det borde vara deras föräldrars sak. Skulle då hyfs vara en ytlig företeelse, ett tomt skal? Den svenske Londonbon Andres Looko, som även han medverkar i programmet, håller med svagt, men indikerar en ambivalens. Han tycker i vilket fall inte att det i så fall skulle vara något problem. De allra flesta man träffar på i en storstadsmiljö - där bristen på hänsynsfullhet torde vara som värst - träffar man ändå inte igen. För oavsett bakgrundsskäl, bidrar en viss lägstanivå av artighet - fasad eller inte - till att göra vardagsstämningen lite behagligare för alla inblandade. "Jag är allmänt skeptisk till massrörelser, men den som får fart på en väckelse för artighet och vänlighet kan räkna med mitt fulla stöd", avslutar PJ Anders Linder i sin kolumn. Ett i grund och botten sympatiskt upprop - med en reservation i förvissningen om att inte ens den mest välknutna slips kan lösa alla världens problem.

Ian Koehl: - Grymt, sade grisen

Fason och manér – skick och sirlighet. Begrepp som kastats över relingen i vårt på samma gång kollektivistiska som individualistiska samhälle, och förpassats till riksarkivsangelägenheter av svensken, självupptaget framrusande genom postmodernismens tidsålder i världens modernaste land?