Att något håller på att gå snett i Polens utveckling har många vid det här laget noterat. I tisdags debatterades i Europaparlamentet den polska situationen som ett ”systemhot mot rättsstatsprincipen”, en princip som betraktas som en av de grundläggande pelarna i EU-samarbetet. Men varför sker det? Vad är bakgrunden till den nya polska regeringens reformer av konstitutionsdomstolen och nya medielagar?
I en kommentar ger Piotr Buras, polsk journalist verksam vid tankesmedjan European Council on Foreign Relations, två viktiga förklaringar. Den första är att det konservativa Lag och rättvisepartiets ledare Jaroslaw Kaczynski, som bedöms vara tänkaren bakom förändringarna, är övertygad om att den liberala demokratin inte är anpassad för 2000-talets utmaningar. Det krävs en stark regering som kan agera i enlighet med majoritetsviljan utan att hejdas av kontroller och motvikter.
Den andra förklaringen är att regeringspartiets huvudsakliga intresse inte är ekonomi eller utrikespolitik utan de nya politiska konfliktdimensionerna: historia, moral och kultur. Sekularisering och individualism framstår ur detta perspektiv som ideologiskt motiverade försök till undergrävande av den nationella identiteten. Omvänt måste den nationella identiteten stärkas och skyddas, vilket är syftet med förändringarna på medieområdet.
De båda tankarna hänger dessutom ihop: ”En stark stat kräver ett homogent, självsäkert, gemenskapsinriktat samhälle som bara kommer att kunna försvara sig mot yttre hot när det inte kapitulerar för Västs nedbrytande processer”, som Buras uttrycker det.
Att den nya polska regeringens politik verkligen riktar sig mot grundläggande principer i samarbetet torde därmed stå klart. Frågan är vad EU och övriga medlemsländer kan göra åt det.
Det förfarande som nu har satts igång, den så kallade ramen för att säkra rättsstatsprincipen i EU, har aldrig tidigare prövats. Men tanken bakom det var i alla fall god. Tidigare fanns bara förfarandet enligt Lissabonfördragets artikel 7, som gör det möjligt att upphäva ett medlemslands rösträtt. Det var dock så drastiskt att det knappast var användbart. Tanken med den nya ramen är att man tidigt ska inleda en dialog med den berörda staten ”för att förhindra en upptrappning av systemhot mot rättsstatsprincipen”.
Att just Polen kom att bli det första föremålet för förfarandet understryker dock en mycket stor utmaning för EU. Under senare år har en liknande utveckling som den som nu pågår i Polen skett i flera andra nya medlemsländer, mest uppmärksammat i Ungern. Få förutsåg den. Förvisso hade talats om en risk att länder som tidigare låg öster om järnridån skulle ”glida tillbaka” i tidigare strukturer, men inte om risken för att icke-liberala demokratier skulle växa fram där politiska partier försöker få monopol på statsapparaten och få den att tjäna deras egna ideologiska syften. ”En giftig blandning av kulturkrig och konstitutionella kriser har blivit det nya normaltillståndet”, har statsvetaren Jan Werner Müller skrivit.
Polen var länge det stora undantaget från detta olyckliga mönster. Nu har Polen blivit det senaste exemplet.