Ur svenskt perspektiv blev migrationstoppmötet i Valletta mest en bakgrund till statsminister Stefan Löfvens besked om gränskontroller. Men det hade ett annat innehåll som var nog så intressant, nämligen frågan om hur migrationen från Afrika till Europa ska ges mer ordnade former och – hoppas sannolikt somliga – minska i omfattning. Syftet med mötet var, som Europeiska rådets ordförande Donald Tusk uttryckte det, att ”komma fram till en gemensam strategi och konkreta åtgärder för att migrationen ska bli ett givande utbyte mellan våra folk och inte en tragisk förlust för alla”.
Mötet sammankallades efter tragedin i april då en båt med hundratals migranter sjönk utanför Libyens kust. Sedan dess har dock hela frågan om migration från Afrika hamnat i skymundan. Dels har andelen flyktingar från Syrien och Afghanistan stigit, och intresset för ekonomiska migranter sjunkit. Dels används andra rutter; bilden av flyktingkrisen är inte längre överlastade båtar på Medelhavet utan folkmassor på väg till fots genom Europa.
Tyngdpunkten har också förskjutits. För ett halvår sedan handlade mycket om livräddande insatser, om fartyg och helikoptrar. Vid mötet i Valletta lade exempelvis Tusk betydligt större vikt vid återvändande och att färre överhuvudtaget ska ge sig ut på migrationsvägarna. ”Det är på hemmaplan som människors strävanden och behov i första hand måste uppfyllas”, sa han bland annat.
En del av idéerna om hur detta kan uppnås är ganska okontroversiella. Det handlar om sådant att investera i utveckling och utplåna fattigdomen, att skapa arbetstillfällen för unga män och kvinnor och om att agera mot konflikter och förtryck som driver människor på flykt. Det handlar också om att utveckla kanalerna för reguljär migration, exempelvis för studenter och företagare. Av handlingsplanen som man kom överens om i Valletta framgår sålunda att antalet stipendier för studenter och forskare ska fördubblas 2016 jämfört med 2014.
Andra åtgärder väcker mer frågor. En sådan är den europeiska förvaltningsfonden som startades vid mötet. Den ska omfatta minst 1,8 miljarder euro och användas för att det som de europeiska och afrikanska länderna kom överens om ska komma till stånd – vilket kritiska bedömare har beskrivit som att EU mutar de afrikanska länderna att ta emot återvändande medborgare.
Än mer frågande kan man bli när man ser deltagarlistan. Med på mötet var Osman Saleh Mohammed, Eritreas utrikesminister och därmed företrädare för en regim vars förtryck av de egna medborgarna är ökänt.
När det i handlingsplanen från Valletta står att ”människorättsdimensionen kommer att återspeglas till fullo i utvecklings- och utbildningsprojekt” mot människosmuggling kan det först verka lite konstigt. Men då ska man betänka att det, som svenska Migrationsverket påpekar, för att lämna Eritrea krävs utresetillstånd som är hart när omöjliga att få för arbetsföra personer.
Korruption och dåligt bevakade gränser gör nu det jämförelsevis lätt att lämna Eritrea illegalt. Tätas luckorna till genom mer gränsövervakning, polisinsatser och underrättelseutbyte krävs dock en synnerligen stark människorättsdimension för att EU:s samarbete för kontroll över migrationen från Afrika ska gå att försvara.