MAGNUS NILSSON: Vem behöver konservativa khmerer?

Min förra kolumn här i VT med rubriken "Norrmalmstorgssyndrom och borgerlig kulturpolitik" väckte en del reaktioner.Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson citerade ett långt stycke på SvD:s ledarblogg. Han var i grunden positiv men påpekar att jag inte presenterar något eget program:"Egentligen borde det vara enkelt att sätta ihop marknadsliberala lösningar för att stimulera tillkomsten av ny kultur. Och formulera ett konservativt program för att bevara vad vi kallar kulturarvet. Ändå tycks borgerligheten förlamad i frågan, livrädd för kritik."Helt rätt. Anledningen till att jag inte presenterade ett borgerligt kulturprogram var huvudsakligen det begränsade utrymmet i en VT-kolumn.Under februari har det också varit kulturdebatt i radions P1. I OBS Kulturkvarten har en rad debattörer, bland andra Gudmundson, drabbat samman kring frågan om huruvida en borgerlig kulturpolitik är möjlig och önskvärd.Även Svenska Dagbladets utmärkte kulturskribent Magnus Eriksson deltog. Hans uppfattning var att en borgerlig kulturpolitik inte är önskvärd. Kulturen skall handla om de stora existentiella frågorna och stå fri från politiska överväganden och påtryckningar. Inga "blå khmerer" skall smutsa det höga och rena. Även denna iakttagelse är helt riktig.Frågan är dock vilken slutsats den leder till. Den stora skillnaden mellan högern och vänstern - även socialdemokraterna - är att vänstern är totalitär. Begreppet innebär i detta fall uppfattningen att alla delar av samhället bör omfattas av politiska beslut. Vänsterns stridsrop från 70-talet "allt är politik" var alltså synnerligen konkret: allt från företagsledning till idrott, barnuppfostran, musik, sexualitet, mat, utbildning och - naturligtvis - kultur skulle styras politiskt och fylla politiska syften.Detta till skillnad från högern som menar att det bör finnas från politiken fredade zoner. Civilsamhällets institutioner och privatlivet skall inte lyda under politikerna - demokratiskt valda eller ej.Det är inte självklart att en borgerlig kulturpolitik aktivt bör stödja borgerliga värden enligt samma recept som vänsterns kulturpolitik stöder en socialistisk värdegrund..Så långt har Magnus Eriksson alltså rätt.Blir alltså den deprimerande slutsatsen att vänstern kan föra kulturpolitik medan högern är dömd att vara passiv?Svaret är nej. Men det krävs ytterligare en distinktion. Det är skillnad mellan "politik" och "politisk aktivism". I alla samhällen finns det politik i meningen av politikerna fastställda regler för relationerna mellan stat och medborgare och mellan medborgarna.Men det betyder inte att det nödvändigtvis förekommer "politisk aktivism" i den meningen att politikerna genom förbud, påbud, skatter och subventioner försöker detaljstyra medborgarnas beteende.Ett fritt samhälle är ett samhälle med ett minimum av politisk aktivism.Detta gäller inte minst på kulturområdet.Och uppfattar vi borgerlig politik som en strävan att öka individens frihet genom att minska utrymmet för politisk aktivism får vi en ganska klar bild av vad borgerlig kulturpolitik skulle kunna vara - nämligen den totala frånvaron av politisk inblandning i kulturlivet.Inga särskilda förbud, inga särskilda påbud, inga särskilda skatter och inga särskilda subventioner. Kulturarbetare (detta vidriga ord) bör leva under exakt samma regler som alla andra näringsidkare.Denna vision skiljer sig radikalt från en borgerlig kulturpolitik av konservativt snitt som bygger på halvbildade politrukers dröm om ett 1800-tal som aldrig existerat. Den kommer aldrig att kunna förverkligas. I den mån det finns blå khmerer är de för fega för att slåss och för feta för att springa.Borgerliga värden existerar förvisso. De kan och bör drivas även på kulturens område, men inte genom en aktivistisk kulturpolitik. Vilka dessa värden är skall jag att återkomma till.

Magnus Nilsson: Vem behöver konservativa khmerer?

VT:s kolumnist Magnus Nilsson fortsätter i dag sina funderingar om en borgerlig kulturpolitik. Ska det finnas en sådan? Eller är högern dömd till passivitet? Nilsson menar att det är skillnad mellan "politik" och "politisk aktivism".