Flyktingkrisen kräver ett varmt hjärta och ett kallt huvud. Den ställer stora krav både på Sverige och oss alla som individer.
Veckan var full av dramatiska nyheter. I onsdags kom 1718 asylsökande till Sverige, i torsdags ytterligare 1686. Migrationsverket slog larm om att nyanlända inte längre kan garanteras tak över huvudet i Sverige. Migrationsminister Morgan Johansson höll en snabbinkallad presskonferens där han i princip sade ”kom inte hit”. Samtidigt väntade flera tusen migranter vid de nordtyska färjelägena på att göra just det.
Nu om någon gång är det viktigt att inte gripas av panik. Nu gäller det att komma ihåg att Sverige fortfarande är ett av världens rikaste länder med stora möjligheter att ta emot människor på flykt undan krig och förföljelse. Vi har en lång tradition av öppna gränser och en bred folklig och politisk uppslutning kring ett generös flyktingmottagande. Det nuvarande läget är mycket ansträngt, ingen tvekan om det, men jämfört med de flesta andra länder är våra möjligheter att vara generösa ovanligt stora.
Det är också viktigt att påminna sig att flyktingsituationen är långt allvarligare i grannländerna till konflikthärdarna. Länder som Libanon, Jordanien och Turkiet är mycket fattigare än Sverige, men har ändå tagit emot många gånger fler flyktingar. Bara från Syrien har tre miljoner människor flytt – 70 000 av dem har kommit till Sverige.
Samtidigt är inte ens Sveriges resurser obegränsade. Det är inte orimligt att vi får hjälp. Det är upprörande hur många nationer smiter undan sitt ansvar och försöker skyffla undan svårigheterna på någon annan. Fler länder, inte minst i EU, måste självklart dela på ansvaret för flyktingmottagandet.
Här hemma måste partierna sluta käbbla om migrationsöverenskommelsen och så snabbt som möjligt genomföra beslut de faktiskt kommit överens om. Det är inte mycket mening med breda överenskommelser om partierna sedan inte vet vad de enats om. Sannolikt kommer det också krävas fler krisuppgörelser i framtiden.
Det är inte heller rimligt att beslutade åtgärder bromsas av kommunal byråkrati. Det tältläger som ska sättas upp i Revingeby i Skåne väntar fortfarande på bygglov från kommunen. I värsta fall kan beslutet sedan överklagas av grannar till lägret.
Flyktingkrisen prövar inte bara vårt land utan också oss alla som individer. Var går gränsen för vår egen solidaritet? Räcker det med att skänka pengar och kanske kläder, eller ska man göra något mer? Kanske ställa upp som god man för ett ensamkommande barn, vara kontaktperson eller till och med ta emot flyktingar i sitt eget hem? De här frågorna ställs i många familjer, också min egen, och var och en får komma fram till sina egna svar.
Migrationsminister Morgan Johansson säger att gränsen är nådd för vad Sverige orkar med när det gäller flyktingmottagande. Då bör vi komma ihåg att asylrätten är absolut och inte kan förhandlas bort. Vi kan inte bara stänga gränsen, om vi nu till äventyrs skulle vilja det.
Krigen och eländet i vår omvärld finns där - oavsett vad vi tycker om det. Därmed kommer människor på flykt också i fortsättningen att söka skydd i vårt land.
Det är allas vårt ansvar hur vi hanterar det.