En gammal kompis påstår plötsligt att jag tillhör en ”intellektuell elit” och mörklägger sanningen i känsliga frågor. Då är det hög tid att ge svar på tal.
Misstron mot de etablerade medierna växer. Min gamle skolkamrat Johan dök upp i mitt Facebookflöde häromdagen – alls inte ovänlig men mycket kritisk mot oss journalister som han tycker mörkar och förtiger. Samma tema hade en insändare på debattsidan i veckan.
Journalistprofessorn Jesper Strömbäck säger att misstroendet håller på att utveckla sig till ett samhällsproblem och att medierna måste bli mycket bättre på att förklara hur de arbetar. Vad är en nyhet, vad publiceras och vad publiceras inte?
Ok, då kör vi då. Varsågoda Johan, Jesper och alla ni andra: En grundkurs i journalistik. Egentligen är det bara två saker att hålla reda på.
För det första ska det vi skriver vara sant. Det låter självklart, och är självklart, men måste ändå påpekas. Seriösa medier sprider inte rykten, lösa uppgifter och sådant som någon hört eller påstår sig ha sett. Får vi intressanta tips och uppgifter som inte är bekräftade, är vår första uppgift att ta reda på om de stämmer. Gör de det kan vi publicera, om inte avstår vi. Journalistik handlar om att skildra verkligheten, inte att berätta sagor.
Det här berör kärnan i mycket av kritiken mot de etablerade medierna. I bloggar och allehanda "alternativa" sajter och medier finns inte alls den här ambitionen att ta reda på vad som är sant eller inte – där publiceras hörsägen, andrahandsuppgifter och sådant som "alla vet" helt utan kontroll och källkritik.
För det andra ska det vi publicerar vara relevant, det vill säga viktigt för våra läsare. Ju viktigare ett ämne är, desto större blir nyheten. I nyhetsvärderingen tänker vi på sådant som hur många som berörs av en händelse, hur stor denna påverkan är och hur nära geografiskt något har hänt. Ju fler som berörs, desto större nyhet, ja, ni fattar.
Kravet på relevans berör också anklagelserna om att journalister skulle förtiga och hemlighålla, inte minst när det gäller invandring. Är det till exempel relevant att skriva att en brottsmisstänkt har utländsk bakgrund, om det nu är så? Det beror på sammanhanget. Kan den etniska härkomsten vara en del av förklaringen till det som hänt, skriver vi det. Annars bör vi inte göra det.
När det gäller de omfattande sexövergreppen i Köln, Kungsträdgården och Kalmar är det helt självklart att skriva att de misstänkta kommer från vissa länder – just för att den bakgrunden kan vara en del av förklaringen till brotten.
Sant och relevant, det är grunden som alla nyhetsjournalister och seriösa medier står på. Sedan styrs vi också av pressetiska regler som påverkar sådant som namngivning, användande av bilder och hänsyn till offer för olyckor och brott. Vi skriver om människor, och människor påverkas av våra artiklar och bilder. Ett samhälle där alla skriver allt om alla, utan minsta koll av fakta eller hänsyn, tror jag skulle vara ett ganska förskräckligt samhälle.
Självklart gör vi fel ibland. Vår nyhetsvärdering kan alltid diskuteras och ifrågasättas, och den förändras också över tid. Men grunden för all journalistik är att granska, ta reda på fakta och berätta.
Det är faktiskt raka motsatsen till att förtiga och hemlighålla.