Det hann inte riktigt bli ett decennium, men väl en liten bit in på det tionde året. Det hinner hända en del saker under den tiden. Rockbandet Kent hann både sluta existera och meddela sin återförening. Om det visar att ett decennium är lång eller kort tid är lite oklart. Liksom om Kents utveckling är bra eller dålig.
Men vissa förändringar går tydligt att värdera. Arbetsnamnet till den här texten var länge "Saker som fortfarande är åt skogen". En positiv tolkning är att allt faktiskt inte är åt skogen.
Internationellt har säkerhetsläget försämrats avsevärt under den här perioden. Samtidigt har medvetenheten om hoten från Putins Ryssland ökat påtagligt under samma period, vilket var senkommet, men positivt. Kvar att inse är att vi i Europa snart kan behöva klara oss själva i vårt försvar mot Ryssland.
År 2015, när jag började skriva i VT, var Donald Trump känd som dokusåpe-fastighetsmogul. Den politiska epoken Trump är inte över. Men synen på Trump har förändrats. Då var det vi som varnade för Trumps personliga defekter som fick kritik för att inte skilja på sak och person. Men i takt med Trumps ständiga etiska gränslöshet har det strikt statsvetenskapliga perspektivet visat sina begränsningar. Samtidigt har det beteendevetenskapliga perspektivet, och de som påtalat att det är personen som är problemet, fått rätt gång på gång.
Nationellt har det senaste decenniet präglats av den socialdemokratiska epoken Löfven/Andersson. Vi har genom åren genomlevt, och nu sluppit, decemberövenskommelsen, januariöverenskommelsen, ständiga regeringskriser, åsiktskorridorer kring invandring, och beröringsskräck med SD.
Men trots framstegen är det mesta sig likt. Debattklimatet har rört sig från dåligt till uselt. Känslor och identitet har tagit legitimitet från fakta och universella värden. Att yttrandefriheten och samhällsdebatten begränsas genom cancelkultur, hot och självcensur är en av vår tids stora sjukdomar.
Trots utökade möjligheter i "gig-ekonomin" råder fortfarande en lika stark norm där anställning betraktas som det normala, och där de flesta offentliga system är anpassade för anställda.
Ett samhälle där det betraktas som mest naturligt att få sin försörjning genom någon annan – en arbetsgivare som tar ansvar för att lönen kan betalas, eller genom offentliga bidrag – kommer alltid ha en påtaglig andel personer som försörjs av andra.
Trots att vi nu har en borgerlig regering vill inte ens borgerliga politiker alltid förstå eller erkänna kopplingen mellan innovation och tillväxt, samt skatter och byråkrati. Eller att någon (annan) måste skapa värdena för att politikerna ska ha något att håva in och fördela.
Till det ska läggas en fortsatt oförmåga att hantera integrationen av utrikesfödda personer, som skapar problem i flera generationer.
Liksom politiker som fortfarande tror att de förstår ekonomiska förutsättningar på marknaden bättre än marknaden själv och spekulerar med miljarder i blindo.
Och ett partisystem som försvårar hederlig debatt och som fortfarande finansierar sig själv likt en cancersvulst på demokratikroppen.
Lokalt talar vi fortfarande om samma frågor som när jag började som ledarskribent. Det är södra infarten, Tjustbanan, kommunikationerna, kompetensförsörjningen, folkmängden och den demografiska utmaningen. Mycket lite har hänt i de stora frågorna. Då liksom nu finns ett ideologiskt underskott, där ideologin är frånvarande och grunden till den politiska utvecklingen ofta blir oklar för väljare och innevånare.
När jag var ung var förvisso inte samhällsdebatten så mycket klokare. Då tog jag stöd av olika ledarsidor för att förstå. De blev också emellanåt ett medel för att bli tryggare i att det var debatten och inte jag som var tossig. Man ska inte överdriva den omedelbara effekten av ledartexter. Men jag önskar att jag som ledarskribent åtminstone bidragit till att göra kloka läsare tryggare och okloka något mer osäkra.
Nu avslutar jag min tid som VT:s ledarskribent, för att kunna ägna mig åt mitt företag och kanske till och med få tid över till något litet fritidsintresse.
Beslutet har inte varit enkelt. Processen har varit lång och smygande inom mig. Men kanske upplevs som tvärt för läsaren. Det är som det är med epoker.
Att vara ledarskribent på VT är något av det mest hedrande och stimulerande jag ägnat mig åt, och jag tackar VT och alla läsare för de här åren.
Sista ordet är måhända inte skrivet. Men det får framtiden utvisa i någon mer avlägsen epok.