Så har ännu en gång den stora flyttcirkusen ägt rum. Europaparlamentariker, anställda och journalister har förflyttat sig från Bryssel till Strasbourg och därifrån tillbaka igen efter några dagar. Ingen som har bevittnat proceduren torde undgå att ställa sig frågan vad detta egentligen tjänar till.
Något ekonomiskt motiv finns definitivt inte. Infrastrukturen i Strasbourg kostade enligt Europaparlamentets informationskontor förra året 35,7 miljoner euro. Den flotta parlamentsbyggnaden har få användningsområden utöver de månatliga sessionerna, men även när den står tom – vilket är 317 dagar om året – krävs det personal för exempelvis städning.
Inte heller finns något demokratiskt motiv. Den återkommande flyttningen är snarare ett irritationsmoment för många väljare, och bidrar på så vis till att försvaga unionens legitimitet. Europaparlamentarikerna själva är numera emot, efter en förskjutning som har ägt rum under de senaste tio åren. När frågan om de dubbla sätena, Bryssel och Strasbourg, kom upp till omröstning i parlamentet i förra veckan visade sig en stor majoritet vara negativ.
Till detta kommer utsläppen som uppstår när omkring 4 000 personer gör den drygt 40 mil långa resan varje månad. Kampanjen Single Seat, som leds av den svenska moderaten Anna Maria Corazza Bildt, uppger att 19 000 ton koldioxid släpps ut varje år till följd av flyttcirkusen. Enligt Single Seat skulle parlamentet kunna minska sina utsläpp med hela 40 procent om det höll sig i Bryssel.
Allt talar med andra ord emot Strasbourg. Eller? Kan det finnas skäl vid sidan om och starkare än ekonomi, demokrati och miljö? Frankrikes president Francois Hollande anser uppenbarligen det. Häromveckan gav han det klara beskedet att Frankrike aldrig kommer att tillåta någon förändring av något slag.
Det kan tolkas som ett utslag av nationellt självhävdelsebehov. Men staden Strasbourg är symboliskt laddad på ett sätt som ibland underskattas – kanske också av parlamentarikerna, som under de hektiska sessionerna sällan får tid att se staden.
Strasbourg ingick som fri stad i det tysk-romerska riket men annekterades 1681 av Frankrike; i samband med detta skedde också ett konfessionellt skifte, när denna en av protestantismens viktigaste städer med sin mäktiga Vårfrukatedral återfördes till katolicismen. Staden avträddes år 1871 till Tyskland för att sedan återgå till Frankrike efter första världskriget. Under andra världskriget ockuperades Strasbourg återigen av Tyskland för att när kriget och dess förstörelse var över än en gång bli franskt.
En sådan historia kunde under andra förhållanden ha legat till grund för revanschism, bitterhet och fortsatta konflikter. Och då inte bara mellan tyskar och fransmän – de konflikter som har utspelats i Strasbourg är hela Europas.
Att staden idag inte är en sådan stad, utan tvärtom en gemytlig fransk stad nära integrerad med grannstäderna på andra sidan gränsen, är i sig ett tecken på Europas nyorientering efter andra världskriget. Men det gör den också till ett logiskt säte för ett parlament som trots allt starkare nationalistiska inslag ännu är ett uttryck för europeisk försoning och vilja till samarbete efter århundraden av krig.
Om symboliken är värd hundratals miljoner euro om året kanske kan diskuteras – men den är i alla fall värd att komma ihåg.