Helgonförklaringar är naturligtvis primärt en fråga om erkännande av personer som har levt i nära gudsgemenskap. Men det var svårt att söndagen den 18 maj inte också se en viss politisk mening i att de båda palestinska nunnorna Syster Marie-Alphonsine och Syster Maria av den Korsfäste Jesus helgonförklarades i Rom. På Petersplatsen gjordes i alla fall kopplingen av många besökare – som utrustade med palestinska flaggor tycktes se tillfället som en form av nationell bekräftelse.
Och även om helgonförklaringar och politiska ställningstaganden följer olika tidtabeller, var det påfallande nära mellan denna historiska kanonisering och Vatikanens uppmärksammade erkännande av staten Palestina.
Detta i sin tur var det senaste exemplet på hur Vatikanen, trots att dess ekonomiska makt är liten och dess militära makt obefintlig, kan spela en mycket framträdande och aktiv politisk roll.
På senaste tiden har de kommit frekvent – det är till exempel inte länge sedan påven Franciskus kallade folkmordet på armenier i Osmanska riket med början 1915 för just ett folkmord. Påven har också engagerat sig i ansträngningarna för att hejda klimatförändringarna, lyft upp frågan om de kristnas framtid i Mellanöstern och enligt president Barack Obama spelat en viktig roll i den pågående normaliseringen av relationen mellan USA och Kuba.
Mycket av den politiska aktiviteten tillskrivs påven själv, som både till form och till innehåll har slagit in på en annan linje än företrädare Benedictus XVI. Franciskus lyfter fram andra frågor och har ett betydligt enklare tilltal; han utstrålar en närmast ungdomlig vitalitet och har en ”star quality”, stjärnglans, som Ratzinger i stor utsträckning saknade. Franciskus är en ledare som ”har fler än arton miljoner följare på Twitter som retweetar till ytterligare 70 miljoner, som drar till sig världens uppmärksamhet och förstasidesrubriker, som sex miljoner människor kommer och lyssnar på en regnig dag i Manila”, som Storbritanniens ambassadör vid Heliga stolen Nigel Baker har uttryckt det.
Men bakom personligheten finns en struktur som är nog så viktig. Den argentinske kardinalen Jorge Mario Bergoglio hade samma idéer och intressen men knappast något internationellt genomslag; som påven Franciskus har han kommit i en unik position. Han är chef för en självständig stat med ett omfattande diplomatiskt nätverk och medlemskap i det internationella samfundet. Och han är samtidigt andlig ledare för alla världens katoliker – en dryg miljard troende. Kombinationen kan vara kraftfull för den som förstår att bruka den.
Heliga stolen saknar alla vålds- och tvångsmedel, och dess renodlade ”soft power”, mjuka makt, har naturligtvis sina begränsningar. Det är till exempel svårt att se världens marknadsekonomier reformeras i linje med den alternativa ekonomiska ordning som Franciskus har förordat. Och även om världens katoliker till antalet är många, är påvens röst också bland dem ibland bara en av många. Men om inflytandet uteblir är det i alla fall inte på grund av kyrklig inåtvändhet. Som ambassadör Baker säger: ”Detta är en påve som vet att han har en plattform från vilken han kan tala till människor över hela världen, och som tänker använda den.”