I tre år har Mark Brzezinski varit USA:s ambassadör i Sverige. I en intervju säger han sig hysa en ”passion” för Arktis. Den har under tiden i Sverige kommit till uttryck i ord och i initiativ, med tonvikt på klimatvård och ekonomisk utveckling i samklang med urbefolkningarnas behov, sådant som förknippas med Arktiska rådet.
Frågan är vad Brzezinskis känslor för Arktis betyder under de två år som USA nu ska vara ordförande. Det är ju en tid då USA har fullt upp med presidentvalsbestyr, och när andra internationella frågor upplevs som mera trängande.
Sedan köpet av Alaska från Ryssland 1867 finns USA i Arktis. 50 000 amerikaner bor där, men kulturellt är Arktis främmande för amerikanerna, konstaterar amiralen Robert J. Papp, i fjol av utrikesminister John Kerry utsedd till ansvarig för ordförandeskapet.
Papp besökte Sverige i januari för att presentera USA:s program. Det handlar om klimatet, ursprungsbefolkningarna och säkerheten, när sjöfart och annan kommersiell verksamhet väntas växa.
Fredligare och uppbyggligare kan det ju inte låta. Men under ytan i Arktis, under den permafrost och is som tinar, sjuder det. Frågan är om Arktiska rådet ska leva vidare och utvecklas som en fredad zon, där man inte låter sig påverkas av det allmänt sämre världsläget eller om rådet bara ska bli plåster på en varböld.
Rådet tillkom 1996. Det består av de fem nordiska länderna, Ryssland, USA och Kanada och företrädare för urbefolkningar. Andra länder och organisationer kan bli observatörer.
När USA tar över är det i en annan stämning än 2013 i Kiruna, när Sverige lämnade över till Kanada.
Det var ju före Krim, och Ukrainakriget. Nog för att det redan då var klart att makthavarna i Moskva inte delade de övrigas föreställningar om hur ett land bör styras och umgås med grannarna. Men tecken fanns ju på att samarbetet kring Arktis kunde fungera.
Visserligen hade Moskva 2007 placerat sin flagga på havsbottnen under Nordpolen, och det spekulerades sedan länge i kamp om naturtillgångarna i norr. Men sommaren 2013 konstaterade en amerikansk expert, Scott Borgerson, att något roligt hänt på vägen mot ”arktisk anarki”. Sabelskramlandet hade avtagit, reglerna i FN:s havsrättskonvention från 1982 hyllades och 2010 hade Norge och Ryssland enats om att dela Barents hav, efter en mångårig dragkamp.
I fjol hände två viktiga saker. Lägre pris på råvaror och energi minskade, om än tillfälligt, intresset för exploatering, och därmed konfliktrisken.
Men så var det Krim, som kastade nytt ljus över Kremls militaristiska revirpinkande i norr – nya baser, luftlandsättning nära Nordpolen.
Danmark reser anspråk på Nordpolen, som en förlängning av Grönland. Norge och Kanada övar för att markera militär beredskap i norr.
Men det oroar ingen. Utom Ryssland, som säger sig vara oroat, men som oroar alla andra. Geografiskt och med sin politiska viljeinriktning är Ryssland supermakten vid Ishavet. Inget fel med det. Om inte Krim vore.