Sedan 90-talet har Lilia Shevtsova varit en av de mest respekterade uttolkarna av rysk politik, som forskare och opinionsbildare med demokratiskt engagemang. Fram till nu har hennes bas varit amerikanska Carnegiestiftelsen för internationell fred, med filial i Moskva. När hon nyligen besökte Stockholm, Utrikespolitiska institutet, fick hon frågan vad väst kan göra för att bättra på det sorgliga läget, i hennes land och dess förbindelser med oss.
Hon svarade: – Ingen lyssnar på oss i Ryssland. Underförstått – varför skulle då Ryssland lyssna på dem i väst som gärna ser Ryssland utvecklas mot en liberal demokrati? Shevtsova fortsätter: – Det väst kan göra är att praktisera det ni predikar. Alltså, att påverka med exemplets makt. Men det är svårare att leva upp till sina egna höga ideal än att fördöma utvecklingen inom Ryssland och Moskvas agerande mot sina grannar. Oavsett hur nödvändigt även detta är.
Skräckvälde, säger Sveriges utrikesminister Margot Wallström. Terrorstat, säger Litauens president Lydia Grybauskaite.
Fram till för några år sedan var Kremls officiella linje ett närmande till väst. Parallellt eliminerades kritiker och utmanare. De drevs i landsflykt eller tystades med missbruk av rättsväsendet. I värsta fall har man öppnat för att mörka krafter mördar, som Anna Politkovskaja och nu Boris Nemtsov.
Lilia Shevtsova är överens med Vladimir Putin på en punkt. Ryssland är speciellt.
Hon menar förstås något annat än presidenten. Hon säger att Ryssland är ett enormt land, med enorma möjligheter, och med problem som ingen riktigt kan lösa. Det är ett land på jakt efter en plats och som gör misstag på misstag.
I grunden är det som när Moskvastaten framträdde och besegrade Djinghis Khans efterträdare. Kvar är uppfattningen att valet står mellan en stark ledare och kaos, att Ryssland är ett imperium, att det inte kan existera utan att utöva makt utanför gränserna, åtminstone i närområdet.
Med viss överlappning lanserade Kreml 2012, som svar på de regimkritiska demonstrationerna i samband med val av parlament och president, ett ryskt projekt med djupa rötter. Sedan dess heter det att Ryssland inte är Europa, att väst är dekadent och statt i permanent nedgång, och att Rysslands framtid är som ledare för ett eurasiatiskt välde.
Realismen i detta kan ifrågasättas. Kina, medvetet om sin styrka, ignorerar projektet. Ryssland, med sin minskande befolkning, olje/gasberoende och oförmåga att utveckla sitt näringsliv, imponerar inte.
Men för Kreml är ju greppet om makten det väsentliga. Vad som nu pågår är enligt Shevtsova en militär-patriotisk mobilisering av det ryska samhället. Krim var ett projekt som gav intryck av framgång, utan att det kostade särskilt mycket. Det har gett Putin enorm popularitet i opinionsmätningar.
Men vad händer om de samverkande kriserna fortsätter? Om livet blir svårare?
Kanske spelar det ingen roll. Så länge det saknas ett trovärdigt alternativ till Putin visar människor inte sitt missnöje utåt, konstaterar Shevtsova.
Varför regimens mål nummer ett är att se till att det inte uppkommer något alternativ. Och det är man bra på.