I september 2013 träffades ledarna för världens 20 största ekonomier i S:t Petersburg. På plats var Storbritanniens premiärminister David Cameron. Han reagerade ilsket när BBC rapporterade att Dmitrij Peskov, president Putins presstalesman, sagt att Britannien ”är bara en lite ö, ingen bryr sig om dem.”
Peskov kom med en snabb dementi. Han hävdade i stället – föga trovärdigt – att det fanns en ”mycket positiv dynamik” i relationen mellan de två länderna.
Trots dementin och att det den gången enbart handlade om en fredsplan för Syrien kom Peskovs kommentar att leva ett eget liv – på hemmaplan, och i andra länder.
Ty sedan Cameron blev regeringschef 2010 har han förföljts av påståenden om brittisk frånvaro i internationell politik. Utrikespolitikens redskap har rustats ned. Försvaret krymper. Den diplomatiska kåren, kallad världens bästa, har också drabbats av sparpolitiken.
Det har inte vägt upp i omvärldens bedömning av brittisk förmåga att Cameron hållit u-hjälpen på den höga nivå som Danmark, Norge och Sverige berömmer sig av.
Strax före Petersburgmötet hade parlamentet i London röstat mot att Storbritannien skulle delta i luftangrepp i Syrien. Det blev den gången inget av planerna, men Cameron hade förödmjukats. Han verkade inte vara herre i eget hus. Storbritannien hade ingen utrikespolitik, hette det.
Nu styr Cameron fem år framöver, på egen hand. Han har stärkts, i mandat och personlig prestige.
Cameron, denna sympatiska person som haft svårt att hävda sig mot de mera heta i anden, EU-fiender i England, nationalister i Skottland, ägnas nu mycket positivt tänkande. Ty Nordamerika och EU-Europa vill ha mer av det öppna Storbritannien, och mindre av ”Little England”, rubriken på en navelskådande avskärmningspolitik.
Washington oroar sig för att Cameron framöver blir fullt upptagen med EU och Skottland. Eftersom han försvagat försvaret kan USA inte längre räkna med britterna som kapabel militär partner. Men USA vill absolut ha dem kvar i EU, och att det blir så är av avgörande betydelse för de nordiska länderna, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Tyskarna suckar över britternas EU-fobi, men strävar att lindra den. Till och med franska kommentarer går ut på att EU måste göra sitt yttersta för att ge Cameron en ja-till-EU-seger i den folkomröstning om medlemskapet han aviserat till 2017.
Frågan är vid vilken tidpunkt Cameron tänker ta striden med dem i det egna partiet som accepterar medlemskap bara på villkor som i praktiken innebär unionens upplösning. Förhoppningsvis ger den andra – och sista – valsegern – honom råg i ryggen.