Krig i Europa kan låta som en långsökt farhåga – EU har inte för inte kallats det mest framgångsrika fredsprojektet i världshistorien. Men på senare tid har det faktiskt varnats för att militära konflikter kan uppstå även här, och det snabbt. När Tysklands förbundskansler Angela Merkel nyligen skulle förklara varför hon inte tror på stängda gränser mellan EU:s medlemsländer, var det just med hänvisning till risken för att kontroverser uppstår längs flyktingrutten och urartar till militära kraftmätningar.
Utrikesministern i EU:s nuvarande ordförandeland Luxemburg, Jean Asselborn, har varit inne på samma spår. Med gränskontroller mellan EU:s stater, nationella lösningar och en allt mer nationalistisk retorik i medlemsländerna kan unionen snabbt falla samman – och ”denna falska nationalism kan leda till ett verkligt krig”, varnar Asselborn.
Alarmistiskt, kan tyckas. Men till saken hör att unionen är satt under press på många håll samtidigt. Utöver flyktingkrisen finns det långtifrån lösta grekiska krisen som fortsätter tynga eurozonen, och den värderingskris som tidigare gick att tänka bort ligger nu i öppen dag. De gemensamma värderingar som det brukar hänvisas till visade sig omfattas av långtifrån alla medlemsnationer. Inom EU finns, som Asselborn uttrycker det, medlemmar ”som inte riktigt har tagit till sig den europeiska unionens värderingar, som ju inte bara är materiella värderingar”.
Inte ens inom de europeiska partigrupperingarna är samsynen särskilt påfallande. Ungerska Fidesz som tillhör den kristdemokratiska gruppen i Europaparlamentet står en bra bit ifrån det tyska CDU och har ett ledarskap som blamerar sig gång efter annan, men får vara kvar för att alternativet vore ännu värre.
Och så är det Storbritannien. I ett tal den 10 november presenterade premiärminister David Cameron sin syn på vad som måste förändras för att britterna ska kunna rösta ja till fortsatt medlemskap när landet går till folkomröstning. Kraven är fyra: EU-länderna utanför eurozonen måste få sina intressen tillgodosedda, EU:s konkurrenskraft måste stärkas, integrationen mot en allt närmare union måste hejdas och invandringen från andra EU-länder måste minska.
Om och hur dessa krav kan uppfyllas lär bli föremål för en hel lärd analys framöver, men det är inte säkert att frågorna egentligen spelar så stor roll. ”Det kommer att finnas en del i Storbritannien som tycker att det vi kräver är alldeles för lite”, sa premiärminister Cameron i sitt tal. En hel del av dem tillhör hans eget konservativa parti.
Till det bidrar också själva sättet att lägga fram alternativen. Ansvar, solidaritet och gemensamma värderingar saknades helt i Camerons tal. Tillvägagångssättet är ”praktiskt, inte känslomässigt”, som Cameron sa. EU är ett medel för ett mål – hävdandet av brittiska intressen – och inte ett självändamål. Även om Cameron ännu säger sig verka för ett ja i omröstningen, är det mycket möjligt att frågan får en egen politisk dynamik när utträde väl har börjat framställas som ett realistiskt alternativ.
Med en bild från meteorologin, kan man utan överdrift hävda att EU befinner sig i en perfekt storm.