Människor som dör i Medelhavet, nu.
Människor som dog när de för hundra år sedan fördrevs från sina hem i östra nuvarande Turkiet.
De här två ämnena, Medelhavets båtflyktingar, och det som Osmanska väldet i sina dödsryckningar utsatte armenierna och andra kristna för, är ämnen som en tid sysselsatt politiker och opinionsbildare.
Varför?
Jo, det handlar om svåra läxor från historien och nuet.
Men en anledning är också att frågorna används i det som på klatschig engelska kallas ”blame game”, tävlan i att skuldbelägga andra för att vinna poäng för sig själv.
EU har fått hård kritik med anledning av tragedierna i Medelhavet. Den cyniska uträkningen var ju att färre båtflyktingar skulle komma om räddningsinsatserna minskade. Så blev inte fallet. Det borde de ansvariga ha insett. Nu görs bättring. Sjöräddningen förstärks.
Men vad händer sedan? Det är rimligen skillnad på människor som flyr från statsterror i Eritrea och ständiga krig i Syrien, Irak, Sudan, Sydsudan och Somalia och de unga män som på vinst och förlust söker sig till Europa för att tjäna pengar att sända hem.
Det finns både här och långt bort de som vill skylla både dödsoffren och hela flyktingströmmen på väst, för vad som skedde under kolonialism och imperialism. Därmed torde man bara undergräva den politiska viljan och praktiska förmågan att hantera problemen.
Sans är av nöden även i frågan om osmanernas minoritetsmord. Väst, med ett antal folkmord bakom sig, tycker det är befängt när Turkiet straffbelagt, som ett brott mot ”turkiskheten”, att ens tala om ett folkmord. Men en förändring måste komma inifrån. Frågan är hur en förändring ska underlättas.
Tyskland och Österrike har i dagarna anslutit sig till de länder som officiellt talar om folkmord, liksom påven Franciskus. Svenska riksdagen gjorde det 2010. EU-parlamentet har gjort det.
Turkiet erkänner att det hände något förfärligt, men inget medvetet folkmord. Eftersom omvärlden överlag är angelägen om goda relationer med det viktiga Turkiet har regeringarna försökt ligga lågt i frågan. Turkiets makthavare och de flesta turkiska partierna har ju bestämt sig för att det är en skymf mot landet att tala om folkmord på armenierna.
Att kalla det folkmord vad Israel gör med palestinierna tycker dock Turkiets dynamiske president Erdogan är korrekt.
Erdogan har gjort karriär på att revoltera mot den turkiska republikens sekulära arv, men i fråga om armenierna är han på samma linje som tidigare makthavare.
Det finns tydliga turkiska röster för en omprövning, bland liberaler och bland kurder och aleviter, miljontals människor av annat etniskt ursprung och med en annan tro än Erdogan, som favoriserar sunni-islam.
Bara Erdogan bedöms vara stark nog att kunna säga som det var. Gör han det inte riskerar detta folkmord att förminskas till politiskt slagträ.