Vid den här tiden i fjol föreslog regeringen att Sverige till och med 2014 skulle ha en styrka på högst 600 soldater i ISAF, den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan. Nu är 50 kvar, när ISAF den första januari ersätts av RSM, Resolute Support Mission. Nedan några citat ur regeringens proposition till riksdagen den sjätte november om ”Sveriges närvaro i Afghanistan”.
– Läget i Afghanistan är fortfarande allvarligt… Afghanistan är fortsatt ett av världens fattigaste länder… Säkerhetssituationen i Afghanistan är fortsatt utmanande… Den humanitära situationen i Afghanistan fortsätter att försämras." Det är ingen skönmålning regeringen ägnar sig åt.
ISAF, skapat av FN, har som mest haft kring 100 000 soldater, under amerikanskt Natobefäl. Sedan 2011 har ISAF minskat i numerär. RSM-styrkan beräknas bli på 12 000, varav hälften från USA. Och alltså 50 svenskar, ett år framåt. Afghanistans egen krigsmakt har nått planerade 350 000 man. Imponerande – men personalomsättningen är hög. Att ta värvning verkar betraktas som ett påhugg i brist på bättre. Villkoren är knapra, matransonerna dåliga. Det saknas personskydd och fordon som kan stå emot talibanernas skjutvapen och mineringar.
Polisen då? Jo, den finns. Bistånd till förbättringar har getts av EU. Men polisen har dåligt rykte eftersom jobbet setts som tillstånd att stjäla riskfritt. På ISAF:s hemsida står att NATO och dess partners tretton år långa insats i Afghanistan har fått till resultat kompetenta och afghanska nationella säkerhetsstyrkor som leder alla stridsoperationer och har det afghanska folkets stöd.
Det är den vackra bilden. Men varför river då amerikanerna sina baser och tar, enligt ett reportage i Washington Post, med sig det mesta av vad som skulle kunna vara av militärt värde för afghanerna?
Ett skäl är att dessa inte har de resurser och den kompetens som krävs för att sköta utrustningen.Men det borde man ju haft tid på sig att göra något åt.Ett annat skäl man kan gissa sig till är oron för att det ska gå som i Irak, där värdefull materiel hamnade hos Islamiska staten, när den med utländskt stöd skapade nya krigsmakten kollapsade.
Alltsedan talibanerna störtades 2001 har en välvillig omvärld agerat i och för Afghanistan, militärt, politiskt, humanitärt.Men liksom i Irak har oförmåga och ovilja hos de krafter som stöttats av omvärlden/väst gett motståndarna nya chanser. I Irak har USA sett sig tvunget att åter öka sin militära insats.
Apropå Afghanistans framtida fred har det länge talats om att engagera landets grannar, de som på olika sätt berörs mest av konflikten i landet. I den så kallade Istanbulprocessen samråder sedan 2011 Iran, Pakistan, Indien och Afghanistans grannar i Centralasien om stöd till det plågade landet. Men helt trovärdiga som hjälpare är de inte. De har ju Afghanistan som en arena för sin inbördes rivalitet. Alltså lämnas framtiden alltmer i afghanernas händer. Å ena sidan är det en självklar utveckling. Å andra sidan: som det ser ut i landet och omgivningen är risken – kaos.