Katastrof. Eller, oavsett utgång, ingen större skillnad. Bedömningarna går sannerligen vitt isär när Skottland 18 september folkomröstar om att lämna unionen med England, Wales och Nordirland.
Monarken har varit gemensam sedan 1603, då kung Jakob tog över tronen även i England efter sin släkting drottning Elizabeth. 1707 slogs parlamenten ihop.
Relationen har inte varit helt harmonisk. Men inom Förenade kungadömet, U.K., kom Skottland att i 200 år uppleva ekonomisk blomstring och politiskt inflytande långt utöver nationens storlek. För att under 1900-talet vara med om utförslöpan för hela landet utom London.
Skotska nationella partiet, SNP, bildades 1934. SNP hävdar att allt blir bättre med oberoende, ”ett Norge med whisky”, med egen plats i EU, Nato, FN.
Sett utifrån är det ungefär vad som återstår. För det är ju så uppenbart att Skottland är en egen nation.
Kulturellt, rättsligt, religiöst har det alltid haft sin särart. Decentraliseringen sedan 90-talet, devolution kallas det, har gett skottarna makt över det mycket vi förknippar med ett land. Och nu utlovas än mer av självstyre. Samtidigt som hela U.K. görs om. Redan Winston Churchill tyckte att England borde delas upp i regioner med självstyre. På så sätt skulle obalansen mellan det stora England och de mindre unionsmedlemmarna rättas till.
Uppfattningen hemma och utomlands har länge varit att brittiska makthavare är kapabla att lösa sina problem hyfsat rationellt, under medverkan av parlamentet, denna inspiration för andra demokratier.
Församlingen i Westminster vakar svartsjukt över sin suveränitet. Det är där och ingen annanstans besluten ska fattas.
Men ibland går det inte. Den skotska folkomröstningen är ett exempel, tänkt att lösa ett problem eller åtminstone skjuta det framför sig.
David Cameron blev konservativ premiärminister 2010, i en ekonomisk kris han såg som sin viktigaste uppgift att tackla.
Året därpå vann SNP egen majoritet i parlamentet i Edinburgh. Cameron tog tjuren vid hornen. Han gick med på folkomröstning om självständighet. Cameron och alla andra utom SNP utgick från att det skulle bli nej. När opinionsmätningarna blev jämnare utbröt nervositet i nejlägret. Dess sakargument tycktes inte bita på skottarna, begivna på SNP:s blandning av nationalism och socialdemokrati av modell 70-talet.
På sluttampen vallfärdade Londons toppolitiker norrut och vädjade för unionen. Nästan gråtfärdig sade Cameron att skottarna må tycka illa om honom och hans konservativa parti men bör betänka att deras beslut inte handlar om fem år (en mandatperiod), utan om hundra år.
I Financial Times säger historiker Norman Davies att UK är dömt att upplösas eftersom det sammanhållande kittet har eller håller på att försvinna – imperiet, flottan, protestantisk i ideologi och så monarkin.
Drottningen vill nationalisterna behålla, liksom den gemensamma valutan pundet, typiskt för deras sätt att plocka de opinionsvinnande russinen ur UK-kakan.
Omvärlden kan bara se på och hoppas att smulorna ger plats för en ny fräsch anrättning. Kanske drottningen och Gordon Ramsay (skotte) har receptet?